Lindsay Ellis är en (före detta) videoessäist; en youtuber som analyserar internetkultur och samtidsfenomen i videoformat. Hon tillhör den löst sammansatta falang som kallas LeftTube eller ibland BreadTube, vilka utgör en slags motpol mot den alternativhögerdominans som präglat YouTube de senaste åren. LeftTube omfattar ett stort antal youtubers och ämnen, och Ellis har främst fokuserat på att analysera populärkultur ur ett feministiskt perspektiv, men också att diskutera subkulturella fenomen av olika slag, som den uppmärksammade och fascinerande så kallade ”Omegaverse Lawsuit” (titta på videon om ni vill veta mer).

Ellis är också sf-författare och 2020 publicerade hon sin första roman, Axiom’s End, den första delen i en serie om fem. Året därpå kom uppföljaren, The Truth of the Divine. Böckerna är på många vis exakt vad man hade kunnat vänta sig av en ung samtida författare som under en lång period försörjt sig på att göra feministiska videor om Disney och Transformers i alternativhögerns internettidevarv – på gott och ont.

Böckerna utspelar sig under 2007, under Bush-administrationen i USA, där mänskligheten precis blivit varse att en första kontakt med aliens upprättats fyrtio år tidigare på amerikansk mark och sedan dess hemlighållits för befolkningen och världen. Visselblåsaren är Nils Ortega, en Julian Assange-liknande karaktär, som lever undangömd utanför USA för att inte hamna i fängelse. Första bokens berättare utgörs av Nils dotter, Cora, som precis hoppat av sin universitetsutbildning och flyttat hem. Hon har ett deppigt, dåligt betalt vikariat och hennes mamma sliter hårt för att försörja Cora och hennes två småsyskon sedan Nils stuckit, mer investerad i sitt kall än sin familj.

Oförhappandes träffar Cora på en nyanländ alien, som får namnet Ampersand, och blir dennes tolk, till de amerikanska myndigheternas förtret. Ampersand kommer från en långt mer teknologiskt avancerad civilisation som trots det ser mänsklighetens snabba utveckling som ett hot mot deras egen polariserade värld, och Cora försöker desperat förstå Ampersand och hans värld och samtidigt motverka att den amerikanska militären eller underrättelsetjänsten gör något som bekräftar utomjordingarnas skeptiska syn på mänskligheten. Bland den amerikanska befolkningen sprider sig ilskan över myndigheternas hemlighållande och rädslan för utomjordingarna. ”Truth is a human right”, skanderar vissa, medan andra samlar vapen och mobiliserar paramilitära trupper för att bli av med det galaktiska hotet. Ytterligare andra organiserar sig för att neka utomjordingarna mänskliga rättigheter, och motsätts av de som är rädda för att det också kommer användas som svepskäl för att inskränka rättigheter för de grupper av människor som redan uppfattas som ”aliens” i USA.

Idén om en första kontakt som döljs av myndigheterna är knappast ny, men Ellis gör det väldigt bra. Det är utan tvekan den starkaste och mest intressanta biten i serien. Sanningen är här långt ifrån svartvit, ett enkelt avslöjande där utomjordingarna helt plötsligt finns bland oss, utan är något mycket mer komplext och svårhanterligt, som används och utnyttjas av en lång rad olika aktörer. På många vis är utomjordingarna sekundära i den här delen av berättelsen, som mer handlar om kontraktet mellan stat och medborgare, vad transparens egentligen är, och hur lätt det som är sant omtolkas och omformas för olika ändamål. Det må vara sant att utomjordingar finns på jorden och de amerikanska myndigheterna hemlighållit detta faktum, men denna sanning, likt en en spegelbild i lustiga huset, förvrids snart i otaliga versioner. I slutändan är majoriteten av de grupper, myndigheter och statshuvuden som engagerar sig i frågan mindre intresserade av en första kontakt med utomjordingar än dess politiska betydelse, hur detta kan kapitaliseras på, eller hur det behöver hanteras. Till och med visselblåsaren Nils, med sina fina ideal om sanningen som en mänsklig rättighet, använder den i slutändan främst som ett medel för att bygga sin egen personkult. Det är svårt att inte läsa Nils som en parafras på Assange, och det är ingen smickrande jämförelse.

Den enda som verkar intresserade av utomjordingarna för deras egen skull är Cora. Hon inleder en nära relation med Ampersand och historien mynnar till slut ut i en slags platonisk romance-berättelse. Detta är synd, för relationen mellan Cora och Ampersand och Coras nyfikenhet på utomjordingarnas värld är också berättelsens mest tråkiga och klichéartade del. Utomjordingarna är av ganska klassiskt snitt: så tekniskt avancerade att de lika gärna hade kunnat ha magiska krafter, med en underlig hierarkisk struktur som aldrig känns vare sig rimlig eller trovärdig och konflikter mellan olika fraktioner som är svåra och bry sig om eftersom de bara återberättas av Ampersand. Lika stereotyp är relationen mellan Cora och Ampersand. Så klart är Cora ekonomiskt utsatt, oälskad och vilsen. Och såklart är Ampersand stor, stark och omåttligt mäktig – om en snäll och mysig innerst inne – och binder sig och Cora samman via något slags telepatiskt band. I The Truth of the Divine träffar dessutom Cora en äldre manlig, rik journalist och inleder en liknande (om än sexuell) relation med honom också. Cora har vid det här laget precis (återigen) förlorat sin inkomst, och lever istället på Kavehs generositet och uppmuntras också av honom att söka in till college igen.

Har man tittat på Lindsays videor är det kanske ingen överraskning att hon gillar romance, men någon som har som jobb att analysera media borde kunna göra något roligare av det. Och kanske tror hon att hon gör det; hon försöker uppenbarligen visa på hur destruktiv en relation med såväl en supermäktig utomjording som en rik, äldre, mer etablerad man skulle kunna vara, men i slutändan verkar alla problem uppstå på grund av Coras PTSD – som både Ampersand och Kaveh engagerar sig för att hjälpa henne med (Ampersand med hjälp av utomjordisk superteknik, Kaveh genom att betala för hennes terapi). I slutändan känns det mindre som en dekonstruktion av romance-romansen, än en ny iteration. Istället för att förföra hjältinnan med sina muskler eller rikedomar är det hjälp med psykisk ohälsa som Ellis romancehjälte erbjuder. Serien må utspela sig för femton år sedan, men dess teman är onekligen samtida.