”I sexually identify as an attack helicopter” är ett reaktionärt högermeme som gör sig lustig över transpersoner. Det är också en sf-novell av Isabel Fall. Den publicerades i januari 2020 på Clarkesworld och plockades ner kort därefter. Novellen handlar om en amerikansk stridspilot som identifierar sig som en militär helikopter efter att ha genomgått de kirurgiska, tekniska och psykologiska förbättringar militären avkräver sina rekryter. Tematiskt rör den sig längs inom sf-genren välbekanta funderingar kring var gränserna mellan teknik, kropp, kön och identitet går.
Novellen raderades efter en Twitterstorm där flera framstående sf-författare och många fans – en del av dem transpersoner – ifrågasatte novellens syfte och spekulerade i huruvida den sedan tidigare okända pseudonymen Isabel Fall tillhörde en transkvinna, ciskvinna eller cisman. Vissa ifrågasatte hur kön och identitet framställs i texten och menade att ingen transkvinna skulle skriva på dylikt vis. De flesta var upprörde över användningen av ett välkänt alt-right-meme. Några menade att det måste vara ett sätt att trolla, likt valparnas Hugo-övertag för några år sedan. Andra tyckte att det, oavsett syfte, var osnyggt att använda sig av just detta meme. Många uttryckte hur smärtsamt de upplevde användandet av memet och läsningen av själva texten. Novellen plockades till slut ner på författarens egen begäran när hatstormen blev för mycket.
Det finns mycket att säga om fallet Isabel Fall och mycket har redan sagts. I Emily VanDerWeffs försök att sammanfatta och överblicka kontroversen drygt ett år senare, är det Twitter som blir boven i dramat. Narrativet om hur plattformen är en grogrund för mobbstämning, uppdämda känslor och pajkastning känner man igen. Jag säger inte att VanDerWeff har fel, men bakgrunden till hatstormen har kanske mindre med var den utspelade sig, än den idé om vad det är att läsa kritiskt som ett fan som utlöste den.
Återkommande i diskussionen om ”I Sexually Identify as an Attack Helicopter” är hur smärtsam läsningen av novellen varit eller den potentiella smärta texten skulle kunna åsamka en oförhappandes läsare. Här lyfts själva texten men också bara det faktum att memet ifråga nämns fram som problematiskt. Känslor är knappast ovidkommande i litteraturkritik – att läsa är, som många feminister påpekat, såväl en intellektuell som en högst affektiv upplevelse. Men känslor blir ett problem när upplevelsen av att läsa en text är det som blir mest centralt i diskussioner om representation, stereotyper och makten att skildra i litteratur och kultur. Kritik mot hur kulturella texter representerar och därmed i någon mån också producerar vår förståelse av exempelvis transpersoner eller kvinnor är viktig. Kritiken har såklart alltid varit kopplad till känslor och upplevelser, men också varit riktad mot strukturer: vad för förståelser av exempelvis queers, kvinnor eller svarta människor skapas i en kultur där de hela tiden konstrueras som avhumaniserade och avvikande eller helt enkelt osynliggörs? Framför allt har denna form av kritik riktats mot texter i plural och mot framstående och/eller populära texter – inte random textsnutt som någon rotat fram på nätet och känt sig illa behandlad av.
Jag har säkert själv gjort mig skyldig till liknande tolkningar, men om det är något jag önskar av det fanniska samtalet så är det att kritik mot representation i fantastik (och i övriga former av kultur, för den delen) slutar utgå framförallt från huruvida en text upplevs som behaglig eller smärtsam för den enskilde att läsa. Inte för att litteratur bör eller ska vara smärtsam istället för behaglig, utan för att det i slutändan är ett undermåligt – och ganska ointressant – verktyg för att granska eller kritisera representation och makt i kulturen.
0 kommentarer
1 pingback