Min favorit bland klassklyftor är den som gick tvärs genom det svenska boktryckeriet på sjutton- och artonhundratalet, där böcker i regel använde olika tryckstilar beroende på vilka de riktade sig till. Religiös litteratur och annat som huvudsakligen skulle läsas av pöbeln använde ofta frakturstil. Vetenskaplig litteratur annat som förväntades läsas av societeten trycktes på antikva.

När Pro Fide et Christianismo 1780 gav ut Kronprinsens Barnabok, en svensk lärobok, hade den ett brett anslag: här skulle pojke som flicka, rik som fattig, lära sig såväl läsning som moral. Kortare, enklare texter trycktes i frakturstil. Dessa betonade lydnad, förlåtelse, medkänsla och givmildhet. Längre och något mer avancerade texter som utspelade sig i mer burgna sammanhang trycktes i antikva. Dessa betonade i något större utsträckning värden som logik, dygd och flit.

Men man vill ju inte att de fattiga skall lämna sina flottiga fingeravtryck på ens fina bokstäver.