Det är svårt att skriva om det som komma skall. Hånfullt knycklar eftervärlden ihop ens profetior och väljer en helt annan väg. När Armando Petrucci i ”Lire pour lire”, det avslutande kapitlet i Histoire de la lecture dans le monde occidental (översatt till engelska som A History of Reading in the West, så att även vi okultiverade barbarer med skakig franska kan ta del av texten), i slutet av nittiotalet skall skriva om läsningens framtid och samtid nöjer han sig klokt med att konstatera att folk i framtiden också kommer att ha nytta av text i någon form. Föredömligt försiktigt. Sedan går han över till en välbekant genre: att beklaga sig över samtidens förfall. Bokklubbar, skriver han, envisas med att läsa vad man skulle kunna klassa som skräplitteratur: deckare, science fiction och dylikt. Till och med akademiker, om än – någon ordning får det vara – inte från de humanistiska vetenskaperna. Den rena underhållningslitteraturen.

Och jag kan inte låta bli att roas vid tanken på stackars Hugo Gernsback med hans didaktiska ambitioner för den litteraturform han döpte, och alla de mycket allvarligt syftande unga män och – något färre – övriga som under 1900-talet försökte sprida sf-litteraturens evangelium eftersom den skulle förändra och förbättra världen, och hur idén att den skulle läsas bara för underhållning kanske hade sårat vissa av dem mer än antydningarna om bristande kvalitet. Hur science fiction-litteraturens självsyn på sätt och vis accepterade att det inte var den mest välskrivna prosan, eftersom den var idéspekulation med ett högre syfte, och hur sällan någon utanför velat dela den synen.