Komikern Sara Pascoe skriver i inledningen att hon ville lära sig mer om kvinnors sexualitet. Hon ville veta mer om hur hon själv och andra människor funkar – kropp, hjärna, hormoner – för att förstå sig själv bättre. Skulle alla förvirrande grejer människor gör kanske bli mer begripliga om hon helt enkelt såg på oss som djur med en massa nedärvda beteenden? Så hon har läst högvis med böcker om människokroppen, sexualitet, evolution och skrivit Animal som är en humoristisk och personlig blandning av självbiografi, biologilektion och feministisk grundkurs.
Animal har tre delar: Kärlek, Kroppen och Samtycke. Den första handlar om varför vi blir kära, gärna parar ihop oss två och två och annat som hör till (i korthet: vi får värdelösa ungar som kräver jättemycket omvårdnad i många år). Kroppen är å ena sidan hormoner och kroppsfunktioner och å andra sidan alla dumheter ”vi” gör med och mot våra kroppar för att försöka uppfylla orimliga förväntningar på att vara liten och slät och luktfri och allt det där, bla bla, ni vet. Samtycke handlar om sexualbrottslagstiftning förr och nu och folks sanslöst olika syn på vad man får göra med andras kroppar. Hon utgår ofta från egna erfarenheter och försöker se dem genom biologiska glasögon: varför gör djuret Sara så här? Varför beter sig andra som de gör mot henne?
Jag var inte helsåld på Animal. Den är rolig och bitvis intressant och det är ju lätt att stämma in med Pascoe när hon är förbannad på allt från Gwyneth Paltrow till barnbrudar. En av hennes drivkrafter är ilska och sorg över osynliggörandet av kvinnors sexualitet. Pascoe beskriver det som att det var rätt långt upp i vuxen ålder som hon fattade att kvinnor ens har en egen sexualitet, som existerar utan att bara vara ett bihang till eller en reaktion på mäns sexualitet. Jag uppskattar också att hon inte backade de gånger som hennes redaktör, mamma eller någon annan ifrågasatte om hon verkligen skulle ta med biten om sin abort, självskador eller något annat tungt. Jag uppskattar hennes vetgirighet och villighet att ompröva saker hon trodde att hon visste. Men.
Det är en väldigt hetero bok, vilket hon själv påpekar. Hon generaliserar gärna utifrån sina egna erfarenheter, vilket hon också är tydlig med. Hon säger emot sig själv, vilket inte är så konstigt då hennes källor inte är överens – det påpekar hon också flera gånger. Hon skriver att hon inte är expert, och det är kanske lite där problemet ligger för mig – jag hade nog hellre läst en expertbok. (Men å andra sidan skulle en expertbok säkert vara skriven på ett tråkigare sätt.)
Pascoe vill väva samman kunskap om gener och biologi med vad exempelvis ”sociologer, filosofer och feminister” har tänkt och skrivit om dagens samhälle och dess syn på kvinnokroppen. Höga ambitioner. Och svårt och komplicerat och med risk för att ramla i fällan att observera ett nutida beteende och bara konstatera att vi gör så pga SAVANNEN. För trots att Pascoe absolut inte tycker att nedärvda beteenden är någon ursäkt för att bete sig som en röv – vi har större möjlighet än andra djur att välja vad vi gör – känns det som att hon ibland hamnar på nivån ”tonårstjejer hatar sig själva pga EVOLUTIONEN”, som någon som just har upptäckt svaret på allt. (Inte för att jag är någon sorts expert heller. Heh.) Jag gillade det självbiografiska mer.
Animal är nyfiken och arg och uppmuntrande och vill vara ett motgift mot det självhat som så många tjejer och kvinnor dras med, men på feministfronten innehåller den inte direkt något nytt. Det behöver den inte nödvändigtvis göra heller, men om man redan har läst en del sånt är det kanske inte så spännande. (Det känns ju också lite bakvänt att läsa en bok om kvinnokroppen skriven av en person som fortfarande vid åldern 30+ trodde att hennes mens ”alltid var sen”, eftersom hon hade en längre menscykel än 28 dagar. Så jag tänker att målgruppen kanske inte är personer som lärde sig sånt av att läsa typ KP eller Libresses hemsida.)
(Faber & Faber, 2017)
Kommentera