Little boys in black overalls whose hands, sticky with play, are like the newly furled leaves on the horse-chestnuts ride round and round on wooden horses till their heads turn.

Pigeons perch on statues
And are turned to stone.

ellerströms har gett ut Hope Mirrlees Paris: A Poem, hennes mest betydande diktverk och om än i det mesta lästa – det är rimligtvis Lud-in-the-Mist – så kanske hennes litteraturhistoriskt mest betydelsefulla text. Ylva Gislén har försett Paris. Ett poem med sina egna anteckningar, som hjälp att tränga in i verket. Det kan behövas. Det är inte så mycket en geografisk skildring som en psykologisk, med referenser till allt möjligt som så nittioåtta år senare riskerar gå den nutida läsaren förbi och egentligen säkert även Mirrlees samtida för den delen.

Det är nog ett bättre Paris så.

Paris is a home-sick peasant,
He carries a thousand villages in his heart.

Mirrlees har en känsla för plats man inte kan greppa. Man ser det i Paris: A Poem, man ser det i Lud-in-the-Mist. Att man inte riktigt förstår vare sig hennes Paris eller ännu mer fiktiva Lud-in-the-Mist. Att det kanske inte är viktigt. Att hon alltid serverar det som är viktigt istället.