I Kat Howards debutroman Roses and Rot blir författaren Imogen och hennes dansande syster Marin antagna till den pretigefyllda konstskolan Melete. Där bor författare, målare, musiker, dansare och skulptörer under en tid för att satsa på sitt skapande i en avskild miljö. Det tenderar att gå bra för de som har gått på Melete, i vissa fall väldigt bra. Efter en tid lär sig Imogen och Marin att det är mer än bara hårt skapande arbete som pågår på Melete. Det finns en magisk komponent i Meletes framgångar och magi har, som alltid, ett pris.
Det var något av en berg- och dalbana att läsa Roses and Rot, och jag svängde flera gånger i min uppfattning om den. Melete är som en fantasi för personer som sysslar med någon skapande verksamhet (eller kanske önskar att de gjorde det) och en del av bokens dragningskraft är att jag helt enkelt också vill ta en paus från vardagen och dra till en mysig plats och pyssla med vad jag vill, med ett stipendie som gör att jag inte behöver betala för det och dessutom ingår bra mat. Ja, vem fan vill inte? Baksidan av denna skapandefantasi är att det är rätt tråkigt att läsa om Imogens eget skapande. För att utspela sig på ett uppblåst författarretreat där hon ägnar mycket tid åt att skriva handlar det rätt lite om hennes utveckling som författare, och kanske skulle den biten fungera bättre om den var mer ingående. Eller kanske inte. Det kanske är svårt att skildra på ett intressant sätt över huvud taget.
Imogen skriver sagor, eller berättelser inspirerade av sagor och folktro, vilket skapar en sagoväv i flera lager. De anknyter till hennes och hennes systers liv, och till magin kring Melete, som består av en överenskommelse med fefolket eller älvorna eller vad man ska kalla dem på svenska. The Fae, ni vet. Älvorna lånar Melete sin kraft, i utbyte mot att en av eleverna från Melete går med på att leva i Fairy i sju år, där de i sort sett funderar som ett levande matförråd – älvorna livnär sig på människornas känslor. Dessutom är många av karaktärerna inspirerade av sago- eller mytologiska figurer. (Om ni, liksom jag, har läst boken och missade flera av referenserna finns en mer ingående recension hos Fantasy Faction som tar upp dem.)
Imogen och Marin har växt upp en gräslig mamma som misshandlat dem både psykiskt och fysiskt och som vuxna vill de inte ha någon kontakt med henne. Hon tränger sig ändå in i deras liv då och då, med telefonsamtal eller brev, vilket såklart orsakar ångest hos systrarna. Men precis som med skapandet upplever jag den aspekten av berättelsen som lite ytlig och oengagerande. Kat Howard nämner i glimtar de hemskheter mamman utsatte systrarna för, och jag känner inget. En förälder som är ond bara för att hen är ond kanske funkar i en kort saga, men när det gäller en hel roman vill jag förstå något av vad som driver hen. Samma sak gäller en del av de andra relationerna. Det uppstår exempelvis några romanser, som jag inte brydde mig ett dugg om, och den enda relation som riktigt lever är den mellan systrarna.
Styrkan i Roses and Rot är stämningen och Kat Howards fina språk och hennes förmåga att skildra magiska platser på ett sätt som får mig att känna att just det, där är för det här jag läser fantasy. För den här känslan. Det är synd att resten av boken är för ojämn för att leva upp till den magin.
Tidigare publicerad på Catahya.
Kommentera