I ett stort hus fyllt av pampiga porträtt och övertäckta möbler går en liten fågel och dammar. Han städar, värmer konserver och tar hand om sin sjuka mor. Han har aldrig varit utanför huset, knappt ens sett ut, för fönstren är igenspikade och mamman varnar för att där ute finns de andra ”onda” som vill dem illa. Det ligger nära tills hands att tolka hennes tal som ondska som en rädsla för det som är annorlunda, en rädsla som får hemska konsekvenser.
Lilla fågel Blå (Pikku Närhi) av Lauri och Jaakko Ahonen är ett nästan ordlöst seriealbum, vackert och uttrycksfullt illustrerat. Det är nästan så att jag ångrar att jag läste på tåget, istället för på någon plats utan distraktioner, för det är verkligen en bok att försjunka i, skrämmande och klaustrofobisk och djupt sorglig. Jag älskar färgerna – de dämpade dystra dagarna, de blå nätterna – och hur vinklar och perspektiv används för att förstärka känslorna av rädsla och utsatthet. Det är en på ytan enkel berättelse, men väldigt skickligt och stämningsfullt berättad.
Två dassiga mobilbilder som inte alls gör illustrationerna rättvisa:
Bildgoogla Pikku Närhi för en bättre titt.
(Cobolt förlag, 2015)
Kommentera