Jag erkänner att jag, precis som Fiktiviteter, blev lite besviken när jag hörde att Elisabeth Östnäs skrev på en ungdomsbok som utspelade sig på vikingatiden. Inte för att det är något fel med historiska ungdomsböcker, utan för att jag tyckte mycket om hennes täta roman Feberflickan och ville ha mer av samma. Orättvist och dumt. När jag väl läste Kungadottern tyckte jag hemskt mycket om den också.
Kungadottern är första delen i en trilogi om Turid, vars far är kung över ett litet och sönderfallande samhälle. Det var år sedan han var frisk och stark och rikedomarna från tidigare räder har tagit slut. Vintern kommer och hotar deras folk med svält. Turid måste hitta sätt att trygga sitt folks framtid, utan att helt förlora makten över sitt eget liv. Hon måste gifta sig, hon måste bli völva och utveckla sina magiska förmågor. Kan hon rädda sitt folk, eller ens sig själv?
Kungadottern börjar som en historisk roman där de övernaturliga inslagen är vaga och lika gärna kan vara utslag av karaktärernas tro som faktisk magi, men fantasyinslagen blir starkare allt eftersom. Östnäs skriver avskalat vackert och gör den vikingatida miljön och dess seder och bruk levande. Kungadottern påminner mig på flera sätt om Maria Turtschaninoffs fantasyböcker: den unga kvinnans väg till kunskap, de noggranna (men inte överdrivet detaljerade) skildringarna av vardagens göromål, av mat, hantverk och traditioner. Det är också en ganska brutal bok (låt er inte luras av det barnsliga omslaget!) där döden ständigt väntar som bakom en tunn slöja. Jag sträckläste den.
(Berghs förlag, 2015.)
Kommentera