Sno kläder på American Apparel

Läsningen går rätt bra, bloggandet desto sämre. Jag bryter tystnaden (pun intended) med att skriva om en bok jag inte uppskattade särskilt mycket.

Sno kläder på American Apparel av Tao Lin följer Sam som skriver, jobbar på en vegansk restaurang, snor kläder och hörlurar, blir häktad, flyttar omkring lite. Men mest sover han på dagarna och hänger vid datorn resten av tiden. Ord som Myspace och Suicide Girls placerar den i förra decenniet.

Omslaget är väldigt minimalistiskt och det är innehållet också. I stort sett ingen handling, ingen utveckling. Inga känslor, inga miljöbeskrivningar. Bara ett monotont uppräknande av vad Sam och hans vänner har för sig. Monotonin och ledan finns inte bara i Sams liv utan i själva språket.

Han satte på sig ett par hörlurar och gick tio kvarter till en ekologisk råvegansk restaurang. Han åt en sjögrässallad. Han drack en smoothie. Han gick tillbaka till lägenheten. Han drack en energidryck. Han jobbade vidare med skrivandet i två och en halv timme. Han la sig i sin brors stora dubbelsäng och lyssnade på musik.

Det finns såklart en medveten poäng med det – nära till hands: ett uttryck för brist på sammanhang osv – men det hindrar inte att det till största delen är förbannat tråkigt att läsa. Trots att det är en kort bok, bara runt 90 sidor i pocketlitet format, hann jag flera gånger fundera på att bara lägga ner den för att det var så frustrerande att läsa, lite som att lyssna på någon som bara maler på om ointressanta saker utan att någonsin ändra tonfall. Vad som höll mig kvar är att det i detta superavskalade ändå finns en deadpanhumor som fick mig att fnissa till några gånger.

”Du vet den där lilla ön utanför Kina?” sa Sam.
”Jag vet”, sa den skalliga killen. ”Jag är geografiskt bevandrad.”

Det är också lite komiskt att själva texten vid några tillfällen liksom ger upp. Sam och hans gelikar orkar inte komma på vad de ska göra av sina dagar och nätter och boken orkar inte ens skildra vad de säger. Så oviktigt och meningslöst är det. Någon ”sa något”, Sam ”stirrade på olika saker”, Kaitlyn ringde ”någon annan”. Orka vara mer specifik.

Filip Yifter-Svensson skrev i Sydsvenskan att ”På flera ställen står det att Sam har ett ”neutralt ansiktsuttryck”. Det behöver inte skrivas ut. Hela boken är ett neutralt ansiktsuttryck.” Det är väldigt träffande.

(Bakhåll, 2014)