I går släpptes nomineringarna till årets Hugopris, den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens viktigaste pris. Nämnda värld har reagerat tämligen upprört. Jag försöker förklara varför.
Edit: det här inlägget slängdes ihop väldigt snabbt på resande fot, eftersom folk ställde frågor och ville ha en bakgrund till debatten. Som det har påpekats i kommentarerna blev distinktionen mellan Sad Puppies- och Rabid Puppies-kampanjen lite väl otydlig, så läs gärna där också. Mea culpa.
Vad är Hugopriset?
Hugopriset är tillsammans med Nebulapriset den engelskspråkiga science fiction- och fantasyvärldens mest prestigefyllda pris, och enligt folk i branschen det enda som i nämnvärd utsträckning påverkar försäljningssiffrorna. Det röstas fram av medlemmarna i science fiction-kongressen Worldcon och delas ut i en prisceremoni på kongressen. Hugopriset var ursprungligen mycket mer av ett renodlat science fiction-pris, men har med tiden kommit att omfamna även fantasy. Först sker ett nomineringsförfarande bland Worldcons medlemmar, där de fem mest populära verken hamnar på en lista och sedan går att rösta på.
Vad är Sad Puppies-kampanjen?
Sad Puppies-kampanjen är en kampanj som drivits sedan 2013 av författaren Larry Correia. Correia, och hans allierade, anser att Hugopriset tagits över av ett gäng politiskt korrekta feminister och (med amerikanska termer) vänstermänniskor som är mer intresserade av att lyfta fram sin socialpolitiska agenda än än god, hederlig science fiction med underhållningsvärde. Dessa människor är de ledsna valparna. En vanlig förolämpning att slänga åt meningsmotståndare är ”social justice warrior”. Många inom fältet uppfattar det som en konservativ politisk kampanj, medan de själva anser sig stå för en avpolitisering av ett politiserat pris. De anser också att Worldconmedlemmarna inte representerar sf-läsarna eller sf-fandom, som de ofta har en bredare definition av, överlag. 2014 hade de viss framgång, när flera av deras förslag faktiskt dök upp bland de nominerade till priset. I år dominerar de många av kategorierna.
Framför allt har kampanjen lyft fram författare som publiceras av förlaget Castalia House (nio nomineringar utspridda över fyra kategorier, varav sex för John C. Wright), ett projekt som författaren och bloggaren Theodore Beale står bakom. Beale, som skriver under pseudonymen Vox Day, är en av den amerikanska science fiction-rörelsens mer kontroversiella delar genom hela dess historia, inte minst på grund av hans uttalat rasistiska, homofoba och misogyna ställningstaganden, där han bland annat tar ställning mot kvinnlig rösträtt, anser att det inte går att våldta inom äktenskapet, att homosexualitet är en genetisk defekt, att kvinnors utbildning har haft kraftigt negativ effekt på samhället och så vidare. Beale har också drivit en parallell och delvis överlappande kampanj, Rabid Puppies. Beale har också nominerats i båda redaktörskategorierna. Som File 770 har visat, så finns det ett begränsat antal verk bland de nominerade i år som inte har fått stöd av någon av listorna.
Årets mycket större framgångar kan förmodligen tillskrivas eller delvis tillskrivas det faktum att Sad Puppy-projektet i år fått stöd av delar av #gamergate-rörelsen.
Kommer Sad Puppies-verken att vinna?
Bra fråga. Det blir mycket svårare för dem.
För att få nominera till och rösta om Hugopriset måste man som sagt vara medlem i Worldcon. Däremot behöver man inte vara fullständig medlem, med rätt att närvara, utan bara stödjande medlem, vilket bara kostar några hundralappar. Eftersom Hugopriset bär viss prestige (och i romankategorin ett visst ekonomiskt värde) har alla eller de flesta verk de senaste åren inkluderats i ett elektroniskt Hugo Voter Packet, eftersom förläggare och författare inte velat minska sina chanser att vinna för att folk helt enkelt inte läst deras verk. Det har alltså varit tämligen enkelt att sälja in ett stödjande medlemskap även till folk som inte riktigt har koll på vad det handlar om: ”visst, du betalar det här, men det är för en bra sak och du får ett helt gäng e-böcker på köpet”.
Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att många har nominerat enligt listan utan över huvud taget ha läst verken. Många som inte har nominerat enligt Sad Puppies-listan (eller Rabid Puppies, för den delen) har däremot spritt ut sina nomineringar på diverse verk. Det kommer inte fungera på samma sätt i röstningen. Om tio personer nominerar A, tre B, fyra C, sju D, två E och fyra F, så kommer A att ha fått flest nomineringar, även om de tjugo som nominerade B, C, D, E och F tycker distinkt illa om verk A. Hugoomröstningen är dessutom ett preferensröstningssystem: man rangordnar de verk man anser är förtjänta av priset, från ett till (om man tycker att alla fem skulle kunna förtjäna det) fem. Den som har fått färst röster stryks, och de röster som gått till det verket går till deras andraalternativ, tills något verk har fler än femtio procent av rösterna. Detta gör det mycket svårare för djupt impopulära förslag att vinna, och en tämligen vild spridning i nomineringsförfarandet kommer nu koncentreras på de få verk många kommer tycka är värda att rösta på.
Som det har konstaterats: i år är ett år då alternativet ”no award” har god chans att hamna mycket högt upp i flera kategorier.
Vad innebär det för Hugopriset?
Bra fråga, igen. Personligen har jag mycket svårt att ta priset på allvar. Det har alltid haft starka inslag av popularitetstävling. Folk som är omtyckta har haft enklare att få sina böcker nominerade. Ett verk skrivet av Neil Gaiman har mycket enklare att vinna än precis samma verk skulle ha haft om det stått någon annans namn på omslaget. Det går ofta till verk utan imponerande litterära värden. Likväl finns det inget pris som har riktigt samma funktion eller status. Det har börjat muttras om eventuella regelförändringar för att mota bort sådana här försök. Vi får se om det lyckas. Skulle det fortsätta på samma sätt ett par år till, eller om kampanjen skulle lyckas få priset till ett av sina förslag i romankategorin, skulle det nog kunna ha långvarig negativ effekt på Hugoprisets betydelse.
Tack för klargörande blogginlägg!
Bra sammanfattning, men du hade kunnat vara tydligare med att det är fråga om två olika (om än närstående) kampanjer. ”Framför allt har kampanjen lyft fram författare som publiceras av förlaget Castalia House (nio nomineringar utspridda över fyra kategorier, varav sex för John C. Wright)”, skriver du. Det stämmer inte så länge det bara är Sad Puppies du talar om; dessa siffror är resultatet av båda kampanjer tillsammans. Brad Torgersen som driver årets Sad Puppies-kampanj hävdar att den hyperkontroversielle Vox Day inte är inblandad i denna. Möjligen till följd därav är det i första hand Vox Day som i sin Rabid Puppies-kampanj lyft fram sig själv, sitt eget förlag och sin bästa kompis John C Wright.
Jo, bra förtydligande. Det blev lite hastigt nedrafsat medan jag packade för att flyga hem eftersom folk ställde så många frågor och en förklaring verkade behövas, så ett och annat är säkert mindre tydligt än man kunde önska.
Det skall också tilläggas att det förstås inte är fullständigt unikt. Rekommendationslistor är vanligt. Kampanjer har förekommit, om än mer diskret. Vad som gör det här större än de brukar vara är att den a) inte skäms för att kombinera öppen lista med kampanj, vilket gör att den når fler och b) av många inom fältet i högre utsträckning uppfattas som om det kommer ganska mycket utifrån.
Att Entertainment Weekly pudlat i sin artikel samt även det faktum att framkommit sad puppies innehåller både kvinnor och icke-vita gör ju läget mer intressant. Säga vad man vill om deras metod men de gör ju faktiskt precis samma sak som andra gjort innan och vem är intresserad av ett politiserat pris.
Det hade såvitt jag vet inte hunnit skrivas några artiklar (till skillnad från blogginlägg inom fandom) om det när jag skrev det här inlägget. Jag utgick från kampanjen/kampanjerna, listan med Hugonominerade verk och det faktum att jag själv är en del av den där suspekta fandomrörelsen som får rösta till Hugon för att man har ett Worldconmedlemskap snarare än skaffar ett Worldconmedlemskap för att kunna rösta om Hugon, med allt vad det innebär.
Jag håller inte med om att Sad Puppy-kampanjen gör vad andra redan sedan tidigare gör. Det betyder inte att Hugon är en ren och fin sak där klickar inte försöker få fram varandra och popularitet spelar liten roll, men:
http://www.tystnad.net/2015/04/ledsna-valpar-hugopriset-och-politiken-sad-puppies-kampanjen/#comment-19263
OT, men jag vet inte riktigt var jag annars skulle fråga någonstans (kommentarer på själva sidan i fråga verkar fastna i något filter): Är den sympatiska nättidskriften Vetsaga permanent nedlagd, eller sover den bara?
Hoppsan, det får undersökas.
Jag har inte helt gett upp tankarna på att få ditt nytt material. Just nu fungerar den dock mest som arkiv, för jag har inte tid, tyvärr.
//JJ
Ja, det är förstås förståeligt att det tar tid att få ihop material av sån kvalitet att det platsar på den förnämliga sidan. Jag kan bara hoppas! Det var ju inte bara artiklarna utan även diskussionerna som tidvis höll mycket hög kvalitet på Vetsaga.
Verkligen. Jag skall inte ta åt mig för mycket av äran.
//JJ
Och apropå diskussion så sitter min kommentar där fortfarande fast i filtret. :)
Hugo Wars syndromet är så vitt jag vet still igång. Vox Day kampanjar fortfarande kring detta, så vitt jag vet, i år 2016 inför höstens Hugo Awards utdelning på world con. I min senaste bok ”Science Fiction Seen From the Right” gör jag i ämnet följande reflektion:
”Throughout the Westworld there has until now been a left-liberal hegemony. The repression is quite tight, regimentation and ostracism is brought to bear as soon as someone shows conservative, anti-PC opinions. But things are about to change now. The revolution is brewing, even in the microcosm of the American SF community. — It’s called ”the Hugo Wars,” a controvery of nominations etc. concerning the prestigious SF prize Hugo, awarded every year since 1955 at the annual World SF Convention. Novels mentioned in this study having earlier received this prize are for instance Ringworld, Dune and Double Star. — Tactically, what the current battle is about is a counteroffensive. The SF world has long been dominated by left-liberals, Political Correctness and ”Social Justice Warriors”. These SJWs are attacking the slightest deviation from the norm. There are many details and instances in this. I personally don’t support everything that the alleged right-wing in this business stands for. But the focus in the SF world has to be moved from PC-ism and overwrought leftism. And the raging ”Hugo Wars” (they did at least rage in 2015 and before that) to me seems to be part of a trend, that of both SF grass roots and some profiles being tired of the regimentation, harassment and intolerance shown by left-leaning SF fans and critics.” [s 357]
Mer står att läsa i ”Science Fiction Seen From the Right”, som inte bara handlar om Hugo Wars men även om sf och fantasy under 1900-talet, konceptualiserat från en konservativ ståndpunnkt.