Åcon, Åcon

Minnet är förrädiskt. Två månader har hunnit lägga sig mellan Åcon och nuet, mycket har bleknat och glömts. Säkert bättre så: kongressrapporten går snabbare att skriva.

Formellt adopterad av finländsk fandom. Adoptionscertifikatet är ritat av Petri Hiltunen, och de olika figurerna som omger det glada adoptivbarnet är hämtade ur den finländska fantastikens historia.

Det börjar, som det ofta gör, med en resa. För den som bor på spottavstånd från Danmark är Mariehamn avlägset, så mycket längre bort än Nice, Rom eller Istanbul. Buss till Sturup. Flyg till Arlanda. Buss till Stockholm. (Lunch med Mattias och Emil: en chans att för första gången testa en restaurang som stoltserar med raw food-konceptet. Kanske är min aversion orättvis. Det är inget fel på maten, bara på den ibland medföljande tron på att man kan förhindra magproblem, cancer och förmodligen folkmord och krig genom att inte värma sin mat.) Buss till Grisslehamn. Färja till Eckerö. Buss till Mariehamn. Från min lägenhet till kongresshotellet tar det mig närmare tolv timmar. Det är det värt.

Mellan Grisslehamn och Eckerö får jag sällskap av Maria Nygård, som är på väg till Åland för att inte gå på Åcon. Det finns traditioner att ta hänsyn till.

Åcon är mindre detta år. Kanske eftersom Tricia Sullivan inte har riktigt samma kultstatus som Cat Valente, kanske för att vi helt enkelt inte har gjort särskilt mycket reklam för kongressen. Att folk tycker om att åka på Åcon är inte skäl nog att på egen hand ta beslutet att åka dit. Vi är människor. Vi vill tjatas lite på innan vi tar oss någonstans, så att vi är säkra på att vi är välkomna. Deras förlust, förstås.

För personer som inte börjar dagen fullt så långt bort från Finland finns det program på torsdagen. Det vet jag ingenting om. Min torsdag är en annan torsdag, som huvudsakligen går ut på att hälsa på gamla vänner. Det är en trött kväll: fördelen med Åcon är att det är neutral mark, nära Katarina Norrgård och ingen annan. Nackdelen med Åcon är att det är neutral mark, långt bort från alla utom Katarina Norrgård. Allt eftersom drar sig folk bort mot rummen för att ta igen förlorad sömn, och någon gång runt ett ger även jag upp. Jag delar hotellrum med Hanna Hakkarainen och Mika Loponen. Det har jag gjort förr. Det brukar vara tämligen oproblematiskt: de snarkar, men det är ett hanterbart irritationsmoment. Inte så den här gången. Efter att ha stirrat upp i taket i tre timmar går jag ned i receptionen, funderar på att be om öronpropppar men frågar istället hur mycket extra det skulle kosta mig att ha ett eget hotellrum för resten av kongressen. Etthundra väl spenderade euro senare har jag rummet bredvid.

Åconförmiddagarna ägnas åt diverse uflykter: antikvariat, chokladprovning, den åländska landsbygden. Under sex kongresser har jag aldrig orkat ta mig i väg på någon av dem. Istället ger jag mig ut och springer intervaller någon mil, och känner mig mycket nöjd med mig själv: det som hemma hade varit latmansträning blir på Åcon rentav hurtigt.

Torsdag till söndag lyckas jag gå på två programpunkter: hedersgästintervjun, som fungerar bra sådär som hedersgästintervjuer ofta gör, och den timme där Loponen och Merja Polvinen gör sina forskningspresentationer under rubriken ”Scholarly Stuff”. Båda är bra, kanske framför allt Merjas genomgång av narratologin i Ted Chiangs ”Story of Your Life” och hur hon reder ut tidsbegreppen i den: dåtid, nutid, berättandetid, föreställd framtid, ihågkommen framtid, förmodad berättandetid. Det finns ett särskilt nöje i att få ännu bättre förståelse för en novell man tycker så mycket om och kan så bra. Loponens genomgång av orkernas utveckling – ”six stages of orchs” – och teorin bakom hans forskning är också intressant, men lider av att han knappt hinner komma till sin poäng. Förhoppningsvis någonting att ta del av i skriven form senare. Personligen saknar jag ytterligare någon lite tyngre, lite mer ambitiös programpunkt per dag. Med tanke på att jag ofta är helt värdelös på att lyckas ta mig till programmet på kongresser och ofta fastnar i någon intressant diskussion i baren, eller här i lobbyn, istället, känns det förstås ironiskt att efterfråga det, men vad som gör Åcon så bra är kombinationen av avslappnat umgänge och riktigt intressanta litterära diskussioner.

Johan Anglemark, lär vi oss, har den perfekta kroppen. Någon gång under kongressens tidigare delar råkar han avslöja att han inte bara (enligt någon person som en gång masserat honom) har de perfekta musklerna, utan även (enligt hans tandläkare) perfekt saliv. Det blir kongressens stående skämt: när vi under lördagen går och äter undrar Crystal Huff lite försiktigt om vi verkligen skall skämta riktigt så högt om Johans perfekta kropp, eventuella chanser att få ta del av denna perfekta saliv och alla de aktiviteter som skulle kunna följa därpå. Det sitter andra gäster i restaurangen, trots allt. Vi försäkrar henne om att det är okej: vi talar trots allt ett främmande språk. På Åland talar man bara svenska.

Alla högtider har sina återkommande inslag. Varje Kristi himmelsfärd får jag till exempel förklara konceptet science fiction för minst en av de åländska dagstidningarna. Ny journalist, ungefär samma frågor. Efter att ha pratat med henne i tio minuter, en kvart slänger jag Katarina åt henne istället. Lokaltidningar tycker alltid bättre om lokalbor. Nästa journalist som kommer in och frågar efter Johan får tag i Johan Anglemark istället. Det är nog lika bra. Inte för att jag inte glatt kan agera arrangör, men han sitter faktiskt i kommittén. Det gör inte jag.

Åcons roompartyn hålls som vanligt i det rum där Hanna bor, vilket plötsligt inte är mitt rum. Det är på sätt och vis en lättnad. För första gången ser vi konkurrens: Otto Mäkelä, Paula Heinonen och Cheryl Morgan öppnar ett eget roomparty i ett närliggande rum, och lägger ut ett spår av godis för att locka in folk, vilket vi alla vet är ett tecken på att intet ont kommer hända de personer som lockas in. Det är ett utmärkt initiativ. När inte hela kongressen skall in i ett och samma rum går det plötsligt att andas.

”I need the key to your room”, säger Hanna, och verkar ändå förvånad när hon får den utan att jag ens frågar varför. Jag förutsätter att det finns en god anledning. Det visar sig snart att jag är utestängd från mina saker eftersom Henry Söderlund måste målas blå någonstans. Traditioner är till för att följas.

Fråga bara Maria.

På lördagkvällen blir jag lite oväntat plötsligt adopterad. Jag, Johan och Linnéa Anglemark, Cheryl Morgan och Crystal Huff är tydligen tillräckligt involverade i finländsk fandom för att förtjäna denna ära, och Hanna Hakkarainen och Merja Polvinen har tagit sig an uppgiften att fungera som mina fairy godparents.

Jag, Crystal Huff, Johan Anglemark: adoptivsyskon. Fotograf okänd, men Crystals kamera.

Lite rörd blir jag.

Men jag hoppas att jag får stanna i svensk sf-fandom också.