Kontrast: ett arrangörsperspektiv

På söndagen börjar jag spontant stressblöda näsblod ett par gånger. Oklart varför: söndagen är en lugn och förhållandevis oproblematisk dag. Jag är inte alls lika stressad under kongressen som jag har varit under veckorna inför den. Redan på torsdagen infinner sig någon form av åtminstone relativt lugn. All planering som kan göras är gjord. Det som inte är fixat nu? Det kommer inte att fixas. På lördagen skall jag hålla ett föredrag om science fiction och fantasy på Wikipedia. Min presentation är halvklar. Resten, känner jag, får jag improvisera på plats. Det ordnar sig.

(Å du kunskapstörstande framtida science fiction-kongressarrangör, vad kan vi lära dig? Börja aldrig ett nytt jobb i en ny stad i en helt annan del av landet de sista veckorna före kongressen. Det kommer inte att sluta väl. Programschemat lägger jag mer eller mindre ur minnet – anteckningarna jag egentligen behöver ligger i Uppsala – på ett hotellrum i Varberg efter att ha träffat mina nya kollegor från åtta på morgonen till nio på kvällen. Allting blir senare än jag vill att det skall bli. Visst blir det en kongress ändå. Visst blir det ett program. Men det blir inte så putsat som det hade kunnat vara om vi hade gett tydligare instruktioner och hunnit låta folk komma i kontakt med varandra tidigare.)

En liten del av den mat vi åt håller på att förberedas. Foto: Maria Nygård.

Torsdagkväll är Danielkväll. Kommitté och hedersgäster, samt i förekommande fall bihang till de sistnämnda, samlas i Eriksberg för mindre intellektuell njutning än den vi skall frossa i de kommande dagarna. Daniel Albertsson har ägnat dagen åt att laga oss en middag och tanken är att vi, kommitté och hedersgäster, skall lära känna varandra lite bättre. Det går sisådär: kommittémedlemmarna lägger inledningsvis beslag på varandra och de stackars hedersgästerna får roa sig själva bäst de kan med sina andefattiga samtal, även om enstaka, mer självuppoffrande, kommittémedlemmar sitter insprängda bland dem. Själv hamnar jag i gränslandet med kommittén på ena sidan och Sara Bergmark Elfgren, Peter Watts och Caitlin Sweet på andra och mitt emot mig. Peter blir alldeles överväldigad av antalet potatisrätter och bestämmer sig för att pröva stekt potatis med vaniljsås. Vi försäkrar honom om att det är så man äter på traditionellt vis. Joe Abercrombie börjar jämföra mitt och Daniels skägg med sitt eget och jag kan inte låta bli att få känslan av att han är lite, lite mer imponerad av Daniels än av mitt. Uppenbarligen saknar han all känsla för smak och stil. Vi upprätthåller fånigheterna till någon gång vid midnatt när Caitlin, Peter och Joe som de sista gästerna bestämmer sig för att ge sig ut på dunkla äventyr och gå mot centrala Uppsala medan kommittén stannar för att diska och städa.

Middagen, innan vi hunnit sprida ut oss bättre i samband med efterrätten. Foto: Maria Nygård.

På fredagen skall vi skriva ut programmet så att alla medlemmar kan ha ett papper i fickan att konsultera vid behov. Vi har en pdf-fil med programmet. Vi har datorer. Vi har en skrivare. Vad vi inte har är en sladd till skrivaren, som ligger kvar hemma hos en av arrangörerna, vilket är suboptimal användning av nämnda sladd. Vi köper en ny skrivare. Vi blir, förstås, ändå försenade. De första programpunkterna utannonserar jag istället med stämbanden som verktyg. Det ligger någon form av pervers njutning i att få tillfälle att överrösta ett stort rum fullt med pratande människor. ”My secret dream is to become a town crier”, avslöjar jag förtroligt för en av de personer som berömmer mina röstresurser.

Det är närmast en paus i arbetet att gå och förbereda hedersgästintervjun med Peter. På något sätt kommer vi in på språk och vad som egentligen är ett språk. Jag plockar upp ett papper för att förtydliga vad vi menar. ”It’s almost like spieces”, säger han entusiastiskt. ”Yes!” säger jag, som en gång hade precis det meningsutbytet utdraget över tre timmar med en annan biolog.

Byar längs en flod: A förstår B utan större problem och kan göra sig någorlunda förstådd med C, men förstår inte D och verkligen inte E. B förstår C utan större problem och kan göra sig någorlunda förstådd med D, men förstår inte E. Baserat enbart på inbördes förståelse, var drar du språkens gränser?

Han föreslår att man skulle se på skillnader i grammatiken. Jag påpekar att till exempel sociolekter kan ha tämligen avvikande grammatik jämfört med standardspråket och att grammatiska skillnader lite lider av samma problem, definitionsmässigt, som språkförståelse. ”Uh”, säger jag efter en stund. ”Maybe we should get back to talking about the interview?” Det håller i säkert en kvart innan jag är tillbaka och exemplifierar översättningsproblematik och internationell begreppsförvirring med det faktum att svenskan saknar ett begrepp för ordet ”grandmother”.

Hanna Hakkarainen sover hos mig under kongressen. Eller: tanken är att Hanna sover hos mig under kongressen. Hon är för trött för att orka ta sig ut till lägenheten, säger hon. Jag påpekar att den är tio minuters taxiresa bort om det skulle vara så. Hon kontrar med personalrabatt på hotellet tvärs över gatan. Jag svarar att det likväl ter sig tämligen onödigt.

Nästa gång hon ser mig sticker hon en nyckelbricka i handen på mig. ”409”, säger hon.

Peter Watts visar sig vara synnerligen lätt att intervjua. Man ställer en fråga. Han pratar i fem minuter. Man ställer en ny fråga. Han pratar återigen i fem minuter. Vi hinner igen säkert en tiondel av de ämnen vi kommit fram till att det skulle vara roligt att prata om.

Jag hade hoppats på en femtedel.

Hedersgästintervju: jag till vänster, Peter Watts till höger. Foto: Pär Åkerman.

Vi har fyra programspår: tre programsalar som kan användas för paneler, föredrag eller gruppdiskussioner och ett workshoprum. Maria Nygård har äntligen fått anordna den Buffysingalong hon länge velat genomföra. Tyvärr kan vi inte lägga den i programsal tre, dit vi ville flytta den, eftersom bokhandlarna håller på att lasta upp böcker för att förbereda en signering där. Den hamnar istället i rummet bredvid hedersgästintervjun. Vi får, lite ofrivilligt, ett soundtrack.

Men de verkar ha trevligt, i alla fall.

Jag presenterar Hanna för Peter, eftersom hon delar ordförandeskapet för nästa års Finncon, där han också är hedersgäst. Hon introducerar i sin tur Jukka Halme, ordförande nummer två för 2013 och den person som råkade få ge sitt förnamn till vampyren till Blindsight. På något sätt känns det sistnämnda mycket viktigare för Watts.

Jag har gett mig själv sidoprogramsrummet klockan tio på lördag morgon mest eftersom jag känner att jag inte gärna kan ge den tidpunkten till någon annan. Imponerande nog sitter det ändå ett femtontal personer i publiken, vilket känns som en alldeles lagom mängd för någonting där jag delvis kommer att få hitta på inte bara detaljerna utan för de senare delarna även strukturen på plats. Men det är Wikipedia, science fiction och fantasy. Jag kan prata om det här i sömnen.

En av de tappra själar som släpat sig upp så ohemult tidigt är Henrik Emlén. Det är bra. Då kan jag vara pedagogisk. ”Jag kan inte skriva en artikel om Henke här”, förklarar jag några av de grundläggande principerna, ”för det finns inget allmänintresse för honom. Man talar om relevans. Jag kan inte skriva en hyllningsartikel om honom, för det vore inte neutralt, och skulle dessutom avvika kraftigt från verkligheten. Och självklart har ingen annan någonsin brytt sig om att skriva någonting om honom, så jag kan inte verifiera informationen med trovärdiga källor.”

Jag kommer att sakna honom när jag flyttar till Malmö.

Stefan Ekman skall hålla någonting föredragsliknande om fantasylitteraturens gränstrakter. Det låter intressant. Jag slår mig ned och ser om det är så lugnt att jag faktiskt hinner lyssna på en programpunkt. Det tar säkert en kvart innan någon sticker in huvudet genom programsalsdörren, får syn på mig och vinkar ut mig. Någonting måste fixas, någon fråga besvaras, någon eld släckas.

Begreppet ”nörd” har flyttat in allt djupare i sf-kongressen, särskilt bland många av dem som går på sin första, andra, tredje kongress. Det appliceras förstås på alla närvarande. Själv har jag aldrig varit riktigt bekväm med ordet. Det är inte bara de negativa konnotationerna som begreppet traditionellt dragits med, de underförstått fula kläderna, den sociala oförmågan, sexuella bortkommenheten, allergin mot bollsport, allt det där som delvis börjat försvinna och delvis uppvärderats i och med att fler och fler börjat göra etiketten till sin egen. Det är främst paketet man förväntas köpa.

Jag har inte sett Star Trek och kan ingenting om Buffy. Slumpad person på gatan kan förmodligen mer om science fiction-film än jag kan. Jag spelar inte rollspel. Även om jag förstås förstår kopplingen betraktar jag inte nödvändigtvis de här aktiviteterna som tillräckligt nära förknippade vad jag sysslar med för att man skall behandla dem tillsammans – vilket alldeles för ofta ses som ett värderande uttalande, som om den enda anledningen till att jag inte vill samla allt under samma paraply är att det inte skulle vara fint nog.

Ta begreppet science fiction. Man kan vara intresserad av science fiction-litteratur eller science fiction-litteratur. I det förstnämnda fallet är man sannolikt mer benägen att se kopplingen till Firefly än till Mo Yan, i det andra Émile Zola före Seaquest.

Två sätt att betrakta science fiction: som en övergripande etikett för olika kulturformer eller som en litteraturtyp närmast besläktad med andra typer av litteratur.

Egentligen är det inte självklart att behandla science fiction och fantasy tillsammans heller, även om vi (särskilt nu för tiden) ofta gör det. Självklart finns det beröringspunkter: båda avviker från den mimetiska litteraturen, författare har ofta skrivit båda, förlag har haft science fiction- och fantasyutgivning, man har haft sina tidskrifter … men beröringspunkter till trots rör det sig om två olika traditioner och två olika litteraturformer. När jag lägger programschemat finns det några saker jag hela tiden försöker balansera mot varandra: åtminstone en engelsk- och en svenskspråkig programpunkt samtidigt. Åtminstone en om science fiction och en om fantasy. För det är inte nödvändigtvis så att alla som närvarar är intresserade av båda formerna. Jag råkar tycka mycket om båda två – men på två olika sätt.

Allt oftare talas det dessutom om skräcklitteratur i samma andetag. Den kopplingen är historiskt sett inte riktigt lika självklar, och det är enklare för mig personligen att bortse från den av högst subjektiva skäl: jag är inte lika intresserad. Inte för att skräck inte kan vara bra. CJ Håkansson och John Ajvide Lindqvist är definitivt bland de bättre nya svenska författare jag har stött på de senaste åren. Jag är en läsande människa. Jag läser gärna bra skräcklitteratur. Jag saknar bara specialintresse för den.

På kvällen ringer Mikael Jolkkonen och talar om att han är sjuk och inte kommer att dyka upp under morgondagen, vilket innebär att panelen ”Science fiction and the scientist” behöver en ny moderator. ”Vill du moderera en panel i morgon?” frågar jag var och varannan person jag möter.

Jag är bara halvt allvarlig.

”Svartfåglar i fantastiken – vad fan är grejen med alla korpar?” heter vår ursäkt för att tvinga upp Anders Larsen, fågelentusiast, från Stockholm och låta honom härja i en panel. Eller, ja, vår och vår: det är tänkt att vara Anders, Daniel och Maria. I sista stund rekryteras jag och Jesper Svedberg mest bara för att. Jag har aldrig riktigt funderat på det här med svartfåglar i fantastiken. Jag tror att det märks. Vi lägger den som en avslappnad och underhållande avslutning på lördagskvällen, samtidigt som releasefesten för Joe Abercrombies, Kelly Links och Karin Tidbecks senaste svenska böcker, och tänker att vi får tio personer i publiken som alla känner oss.

Det får vi inte. Vi får betydligt fler. Hoppsan. Skal härjar inte bara loss, han visar sig också vara den enda av oss som verkligen har någonting av substans att säga eftersom han kan så mycket om korpar och kråkor i myt och legend. Nahal Ghanbari säger vettigare saker från publikplats än jag gör från min stol. Jag erbjuder henne att byta. Hon ser förorättat på mig.

Vår konkurrent om publiken: tydligen inte effektiv nog. Foto: Magnus Westerlund.

På söndagen kommer jag att impulsfixa en enkät som jag sätter i händerna på personer som kommer ut ur stora programsalen och ber dem att fylla i och lämna in i receptionen. Vi hade tänkt ha någonting mer, tja, ordnat, men som så många andra bra tankar föll det helt enkelt bort. En av de saker som efterfrågades var ”bättre panelister”. Tja, säger programansvarige, det vill man alltid ha. Men det här är ett en science fiction-kongress. Vi vill ha – och har – fantastiskt intressanta paneler, jättebra föredrag, några av de personer i landet som kan de här ämnena allra bäst som kommer och pratar, bra gruppdiskussioner. Men det är också ett medlemsarrangemang där folk ställer upp på sin fritid för att det är roligt. Det måste finnas utrymme för någon tafflig panelist, att testa någon som aldrig suttit på scenen förut, att slänga in en sen panel (samtidigt som annat pågår) bara för att det roar oss. Även om man kanske önskar att fler varit beredda på det sistnämnda. Å andra sidan, påpekade Johan Kristensson, hade han sett ett antal seriösa paneler som lyckats säga mindre vettigt.

Tacka Skal för det.

Efter svartfågelpanelen tagit slut och folk druckit upp vad som fanns att dricka på den intilliggande boksläppsfesten drar vi oss mot baren. Jag hamnar i en diskussion om att få sina verk översatta med Joe Abercrombie och Emil Hjörvar Petersen, som hoppas att något svenskt förlag snart skall plocka upp hans fantasyromaner. Jag vet inte hur mycket min erfarenhet av att någon gång ha sålt översättningsrättigheterna till någon enstaka av mina noveller tillför samtalet. Joe övertalar mig att låta honom köpa mig en öl med argumentet att det ändå är våra pengar han gör det för, och det måste vara en god investering för kongressen. Jonatan Berggren dyker upp och får uppleva Kontrast nu när han slipper riskera gå på något fånigt program av misstag och plötsligt får jag syn på Ola Wikander, som lyckats ta sig till stan för kunna närvara under åtminstone de sista skälvande lördagstimmarna och söndagen. Efter att ha haft någon form av kontakt över nätet med honom i närmare tio år är det trevligt att slutligen mötas. Jag ger ett betydligt mindre bistert intryck när man faktiskt träffar mig, meddelar han. Baren stänger och vi ger oss ned i lobbyn. Jag, Hanna och Stefan Ekman behandlar allt från litteraturvetenskapliga intriger till betydligt oskyldigare oanständigheter.

Barumgänge. Foto: Pär Åkerman.

När vi sneddar över gatan till hotellet är det säkert sex timmar tills jag skall upp igen. Det är bra, för vilket jag kompenserar genom att fortfarande inte ha någon ersättare till Jolkkonen under söndagens första programpunkt i stora salen.

”Hej”, får jag hälsa panelen på morgonen. ”Det är jag som är er moderator.” Med lite god vilja kan man se det som att vi fick en välbehövlig balans, när det inte längre är fem naturvetare som talar med varandra om naturvetarnas inställning till sf-litteraturen: plötsligt har panelen en moderator som akademiskt hör hemma i de mjukare delarna av humanioran. Jag får göra mitt bästa för att låta Jolkkonens ande fylla rummet.

Mest är jag nog mig själv.

Jag och Sara Stridh i ”Science fiction and the scientist”-panelen. Inte i bild: Anna Davour, Peter Watts, Torill Kornfeldt. Notera min snygga namnskylt. Foto: Magnus Westerlund.

Jag gör ett ambitiöst försök att se Ola Wikanders föreläsning. Det går inte särskilt bra: jag kikar in ett par minuter, måste gå. Kommer tillbaka. Stannar ett par minuter. Måste gå. Återvänder när det inte är särskilt lång tid kvar. Den hade förmodligen vunnit på att upplevas på ett annat sätt. Men man behöver inte hänga med: det är roligt att se honom bara för att han är så entusiastisk.

Jag har övertalat honom om att inte prata om sin egen bok. Dels eftersom folk i allmänhet faktiskt inte är så intresserade av att gå och lyssna på någon som skall berätta om en bok vederbörande har skrivit. Dels eftersom science fiction-kongresser inte handlar om att läsare lyssnar till författare. Sf-kongressen är ett samtal: författare, kritiker, akademiker, bokhandlare, översättare, läsare – alla har sin plats i programmet och målet är att få dem att delta på lika villkor. Så kan man sätta Joe Abercrombie, storsäljande fantasyförfattare, i en panel med Anna Bark Persson, tonårig bokbloggare. Självklart är det bra med författare: de har ofta intressanta saker att säga om litteratur. Men om sf-kongressen huvudsakligen skulle handla om att läsare får möta författare de beundrar? Då slutar jag inte bara arrangera utan förmodligen gå på dem. Det är inte för att Nene Ormes skriver böcker man egentligen vill ha henne i så många programpunkter som möjligt, eller umgås med henne, utan för att hon är en genuint trevlig person som har bra saker att säga om science fiction och fantasy.

Johan Anglemark drar fram som det diplomatiska under han är och kallar Ola för ”den diakroniska lingvistikens Herman Lindqivst” och talar om för Caitlin att när hon bestämde sig för att följa med Peter så var hon, för de svenska läsarna, ”an insignificant nobody”. De verkar lyckligtvis bara måttligt förolämpade.

Kongressen går bra. Det kommer mycket folk – det är den tredje eller näst största sf-kongressen i Sverige någonsin – och de verkar ha trevligt. Programmet är tydligen bra och intressant. Det är, helt enkelt, lyckat. Jag kan ändå inte låta bli att vara lite bitter över allt jag ville göra men helt enkelt inte hann. Jag ville ta bättre hand om mina hjärteprojekt. Jag ville ha ett par finskspråkiga programpunkter – för finska är ett språk som talas även i Sverige – och inte bara en som finnarna dessutom får sköta mer eller mindre på egen hand. Lyckligtvis så verkar de fungera: det är fler i publiken än i panelen även under den finskspråkiga programpunkten. Det finns till och med flera där som vi inte känner, och minst en finskspråkig person från Sverige. Det kommer folk på Bellis översättningsworkshop, en annan sak jag så gärna ville få till stånd. Kanske hinner jag inte göra allt jag ville med dem. Men de fungerar ändå.

Programsal två blev ibland rätt full. Vad man inte ser på bilden: ett halvdussin personer som står och följer panelen genom dörröppningen eftersom det är slut på plats runt väggarna. Foto: Magnus Westerlund.

Det var förstås rätt mycket folk i stora programsalen också. Foto: Magnus Westerlund.

För att ha råd med konferenslokaler i centrala Uppsala har vi offrat våra getter och lovat bort våra förstföddas själar. Men det har en klar fördel: man behöver inte städa efter sig. Det ingår i priset. Således kan vi ta oss till dödahundsfesten på Pipes of Scotland, där vi har hyrt matsalen och halva puben, utan att vara vansinnigt mycket senare än alla andra.

Vår dead dog är ungefär lika stor som en normal Swecon.

Död hund: jag pekar. Entusiastiskt. Ser nästan lika sliten ut som jag känner mig. Foto: Nicklas Andersson.

Lite olyckligt hamnar kommittén och de flesta hedersgästerna tillsammans i matsalen, medan om än inte alla så den stora majoriteten kongressmedlemmar sitter kvar inne i puben. Det var inte riktigt tanken att isolera oss från resten. Joe Abercrombie blir indragen i ett vänskapligt gräl mellan Henke och Nahal och ser lite lätt bortkommen ut när han får agera det tredje hjulet. Caitlin klarar sig lite bättre när hon hamnar mellan mig och Henke. Allt eftersom fler och fler lämnar oss går diskussionerna i gamla hjulspår: Simons röst stockar sig medan han berättar om alla de övergrepp som Fia har utsatt honom för under helgen. När vi sedan kommer in på ämnen som hur man egentligen skulle servera ankpenisar (som spaghetti? Eller vill man linda dem kring någonting) och återvänder till den glada diskussionen om huruvida blåvalar har stimuleringsbara prostator så att man så att säga kan få upp trycket tillräckligt väl för att använda som vattenkanoner mot demonstranter, dagisbarn och annat pack tycker jag nästan lite synd om serveringspersonalen som går och plockar upp glas samtidigt som de försöker hålla god min.

Jag tror att de är lättade att bli av med oss när de sista kvarvarande slutligen drar vidare mot en nattöppen pub.

Det hade jag också varit.