John-Henri stod med ett gäng Nova science fiction utanför rummet där Alvarantikvariatet sålde böcker. Han sålde några nummer här och där, men inte vansinnigt många, mest för att han är för trevlig för att vara en god, påträngande säljare. Jag hade egentligen inte tid, men bestämde mig ändå för att förbarma mig över honom: tog upp några exemplar och ägnade fem, sex minuter åt att pracka på oskyldiga, intet ont anande människor en sf-tidskrift. Blev av med tre stycken, i alla fall. Det är tämligen enkelt att sälja god science fiction på en science fiction-kongress. Jag är inte en lika trevlig människa.
Men som Anna Davour konstaterade i sin mycket sympatiska kongressrapport på Fanaclistan häromdagen: alla tyckte inte det. Särskilt om man satt bakom ett bord och hoppades att folk skulle komma fram till en. För det här är en viktig sak: en science fiction-kongress är inte en mässa. Man åker inte dit för att handla. Man åker dit för att lyssna, diskutera, utbyta idéer. En mötesplats och inte en marknadsplats. Visst är det bra om någon är där och säljer hedersgästernas, och kanske andra närvarande författares, böcker. Visst är det en stor tillgång att Alvarantikvariatet kan komma dit med tusentals billiga antikvariska science fiction- och fantasyböcker. Men till och med det är en bonus, och ingenting centralt för tillställningen som sådan. Om jag minns rätt gick vi egentligen med förlust på försäljarrummet: kostnaden för att stå där var, sammanlagt, mindre än vad vi betalade hotellet för det. För att vi tänkte att det är roligt för medlemmarna om det finns, ändå.
Alvarantikvariatet: mig veterligen Sveriges bredaste utbud av antikvarisk science fiction och fantasy. Säljer huvudsakligen på sf-kongresser och pengarna går till bra projekt i sf-fandom. Foto: Maria Nygård.
Men science fiction-kongressen är inte primärt en marknadsplats och inte en marknadsföringskanal. Om man bara är intresserad av att till exempel sälja sin egenutgivna roman, snarare än har det som någonting man kanske kan få tid över för mellan programmet och umgänget, så undrar jag om det alls är värt att åka på sf-kongress. Och är man huvudsakligen ute efter att marknadsföra sig själv, snarare än delta i samtalet, blir åtminstone jag skeptisk till att alls ha med personen i programmet. För i grund och botten handlar det om det här: jag lägger väldigt mycket fritid på att arrangera sådana här saker. Det är okej. Jag tycker om sf-kongresser. Men jag gör det för att jag betraktar det som en del av det litterära samtalet, för att få människor att mötas, för att det är roligt att ställa till med vad som ligger någonstans mellan en litteraturfestival och en konferens och kanske mest av allt är en stor, litterär fest.
Jag lägger inte min fritid på att skapa marknadsföringskanaler för andra.
Min kongressrapport från Kontrast finns här.
Därmed inte sagt att det är något fel på att vilja sälja sina böcker eller att man inte kan marknadsföra sig själv på kongresser. Plötsligt finns det folk i Sverige som läser Caitlin Sweet, liksom, för hon var trevlig och sade bra saker i paneler hon satt i. Det är så klart helt okej att hoppas hitta läsare till sin novellsamling eller roman eller de antologier man har givit ut på nystartat förlag. Det är en stor anledning till varför man kan få folk att åka till Sverige, visserligen med konstnaderna täckta men arbetsmässigt obetalt, för att vara hedersgäster. Att säga bra saker på kongresser är att marknadsföra sig mot de läsare som är där.
Men det blir lite knepigt med programdeltagare som främst är ute efter att sälja sig själva, som tycker att en panel är misslyckad om de inte har fått gå in på sitt eget författarskap, eller som tycker att kongressen var meningslös om de inte sålde tillräckligt många exemplar av sin småförlagsutgivna bok som de själva måste marknadsföra eftersom förlaget saknar resurser att göra det.
//JJ
Jag blir nyfiken. Fanns det många sådana?
Nä, inte särskilt. Det här är inte så mycket ett stort problem nu som någonting vi måste tänka på, nu när sf-kongresser växer (och därmed blir mer relevanta som marknadsföringskanaler) samtidigt som allt fler publicerar egna verk eller driver små förlag och därför måste söka alternativa vägar att nå ut eftersom de inte har Bonniers marknadsföringsbudget.
//JJ
Till viss del handlar det om att vi måste vara tydliga och undvika kulturkrockar så gott vi kan. En del har refererat till Swecon som en ”mässa”. Då föreställer man sig utställare, försäljare och så vidare och människor som är där huvudsakligen för att köpa saker.
Men det är inte alls centralt för oss, vi är en sf-kongress: för oss är det dels programmet och dels umgängesytan som är den stora grejen. Diskussionerna, oavsett om de äger rum i en panel eller i baren. Jag har varit på bra kongresser där man inte kunnat köpa en enda bok.
Missförstå mig inte: jag är alltså med och säljer böcker och tidskrifter på kongresser. För Catahya, för Alvarfonden, som de första meningarna antyder för mina vänner, som John-Henri. Folk köper böcker på kongresser också. Men det är inte det primära syftet med att gå dit.
Och det kan vara lite svårt att förklara grejen med medlemsarrangemang, att det rent teoretiskt är så att man tänker sig att en kongress samlar personer som är intresserade av ämnet och kan någonting om det och att nästan vilken person som helst där kan förväntas delta i en panel, snarare än att det är ett tillfälle för författare att nå ut till läsare (även om det förstås i praktiken är det också). En diskussion mellan alla närvarande, så att säga.
//JJ
Detsamma gäller analogt på webbforum och e-postlistor. Jag blir väldigt trött på folk som ansluter sig till dessa diskussionsplatser för att de vill ha en marknadsföringskanal för sitt författarskap. Jag vet inte vilken dum PR-strateg de har lyssnat på, men jag uppfattar det som lika avtändande som dörrförsäljare.
Jag håller med på samtliga punkter.
Det är tämligen enkelt att sälja god science fiction på en science fiction-kongress.
Om det inte är ens egen. Det är mycket, mycket enklare att sälja saker på en kongress om det inte är man själv som är försäljaren. På kongress säljs saker per rekommendation. Det är tjejen som står bredvid och säger bra saker om boken som säljer den, inte försäljaren bakom bordet. Och det gäller i ännu högre grad om försäljaren bakom bordet är författaren själv.