Hur läsning styrs

Mitt bibliotek bor i Uppsala. Jag bor i Malmö. Det är dåligt.

En konsekvens av det är att jag läser väldigt mycket på den Ipad (vilket jag egentligen verkligen inte rekommenderar) mitt jobb har satt i handen på mig, eftersom den tydligen var ett nödvändigt arbetsverktyg. Efter att ha fyllt på den med sisådär ett hundratal titlar känner jag att jag har så att det räcker för några månader framöver. Men det styr också min läsning. Jag är fortfarande så ovan vid att läsa litteratur (annat än noveller) på skärmen att det tar emot att betala för en ebok, på ett sätt det aldrig någonsin har gjort för pappersböcker. Jag har aldrig lånat skönlitteratur på bibliotek i nämnvärd utsträckning. Jag har lagt betydligt mer pengar på böcker än de flesta gör under hela sitt liv.

Men nu? Särskilt när distributionen är så billig att böcker där upphovsrätten inte längre skyddar från (eller hindrar, beroende på hur man vill se det) fri spridning är gratis? Alltså övergår läsande, som de senaste månaderna dominerats av svenskspråkigt nittonhundratal med dragning mot fyrtio-, femtio- och sextiotalet till äldre utländska verk. Visst finns några verk av August Strindberg där, liksom Otto Witt, Anne Charlotte Leffler, Hjalmar Söderberg, Viktor Rydberg, Verner von Heidenstam. Men mest? Benjamin Franklin. Henry David Thoreau. Ben Jonson. Alexander Pope. John Dryden. William Blake. Christopher Marlowe. Henry Adams. Väldigt manligt, väldigt vitt, väldigt dött. Väldigt engelskt, eftersom det finns så många fler som lägger upp böcker som är enkla att få tag på i smidiga format.

Efter att ha läst igenom lite väl mycket Oscar Wilde-dramatik de senaste dagarna är jag nästan rädd att jag snart kommer att börja prata som hans rollfigurer.