Jag firar sällan midsommar, och ägnade därför midsommardagen åt att läsa ett antal av August Strindbergs centrala verk: Fröken Julie, Fadren, Ett drömspel, Till Damaskus, Hemsöborna, Giftas och Röda rummet, så som man kan kosta på sig när verken är korta och man verkligen inte gör någonting annat på hela dagen. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag inte rekommenderar någon att under samma dag läsa Fadren, Fröken Julie och Giftas. Men jag kan verkligen förstå Sven Stolpe, som i essän ”Mina böcker” i Låt mig berätta beskriver hur han gjorde sig av med sin Strindbergsamling:
Dels hade jag med åren gripits av en allt starkare avsky för denna förfärliga människa, den mest repellerande jag känner i svensk litteratur (om jag undantar en viss modern lyriker, nu död). Jag kände en formlig lättnad, då hela detta osande moln av gräl och hat och beljuganden och äktenskapsgräl och larvlig religiositet och övertro och vetenskaplig svindel luftades ur mitt biblioteksrum.
Utan att för den sakens skull nödvändigtvis hålla med Sven Stolpe om särskilt mycket, förstås.
//JJ