En av nittonhundratalets mest mångsidiga svenska kulturpersoner var Allan Edwall: skådespelare och regissör, manusförfattare och direktör vid sin egen teater. Musiker. Författare. Den sista rollen var kanske den som klädde honom sämst. Jag har läst två av hans fyra romaner, debuten Protokoll (1954) och Engeln (1974). Den förstnämnda är ett intressant verk som lite lider av att så uppenbart vara ett debutverk med den yvighet som då så ofta hör till. Engeln är en helt okej författad deckare, fullt acceptabel underhållningslitteratur men varken mer eller mindre. Bättre skrivet än det allra mest som ges ut. Men varför skall man någonsin läsa helt okej underhållningslitteratur i en värld där det trots allt skrivs så många riktigt bra böcker?

Lyssna på hans musik istället. ”Visst är det bätter men int är det bra”, ”Du och jag”, ”Jag gick mig åt körka”, ”Jämtländsk vaggvisa”, Kom”, ”Familjeporträtt”, ”Möss och människor”. Underfundigheten i hans sångtexter framträder så mycket tydligare än i hans böcker.

Och visst kan man göra värre val i livet än att läsa Protokoll om inte särskilt mycket annat står till buds.

Men skall man ändå leta upp litteratur kan man hellre leta upp Arne Sand eller Willy Kyrklund istället.