Årets nomineringar till Hugopriset är ute nu, och går att läsa här. Jag är ungefär lika skeptisk som jag hade förväntat mig att vara. Jag skrev en liten kommentar till Fanaclistan, och tänkte att jag kunde återposta den här.

Som medlem i Åconkongresskommittén tycker jag förstås att det är kul att vår hedersgäst Cat Valente är nominerad i tre kategorier (kortroman, Silently and Very Fast; fanpoddradio, SF Squeecast; semiprozine, Apex Magazine). Och att det är lite imponerande att hon lyckas arbeta med både en podcast och ett semiprozine som blir nominerade. Har ni sett hur mycket litteratur hon pressar ur sig? Vet ni hur bra det hon skriver är? Och förstås har hon ändå tid att skriva långa inlägg på http://www.catherynnemvalente.com/blog/ också. Jaja. Om man slutade spela teater och inte roade sig med rugby och löpning och annan träning och lät bli Wikipedia kanske. (Fast hon gör ju amatörteater också: http://www.catherynnemvalente.com/2011/12/isnt-life-a-terrible-thing-thank-god/)

Ni kan läsa _Silently and Very Fast_ här, om ni orkar läsa på skärmen:
http://clarkesworldmagazine.com/valente_10_11/

SF Squeecast hittar ni här:
http://sfsqueecast.com

Generellt: Hugon visar som ofta, tycker jag, att ju fler som är med och väljer pristagare, eller i det här fallet nominerade, desto svårare är det att ta priset på allvar. Jag menar, kom igen: femte delen i George R.R. Martins evighetsserie? Som förvisso är kompetent underhållning och allt det där, men knappast vansinnigt intressant, bitvis nästan plågsamt språk, dialog där han särskiljer mellan huvudpersoner genom att ge dem olika favoritord de kan upprepa så att det skall se lite annorlunda ut? Och då är jag ändå svag för långa fantasyserier och tycker om Martin som författare. A Song of Ice and Fire är bara så mycket tråkigare än nästan allt annat han har gjort. Han har skrivit en lång rad mycket läsvärda sf-noveller. A Fevre Dream är den bästa vampyrroman jag har läst. Och så vidare. Det är flera av de nominerade romanerna jag inte har läst (det är så svårt att kommentera sådana här saker om man medvetet försöker låta bli att hänga med i allt det senaste), men, ja. Jag vägrar tro att det där är de fem bästa böckerna inom fältet förra året. Men det kan man förstås inte förvänta sig av Hugon heller. Och … ”Shadow War of the Night Dragons: Book One: The Dead City: Prologue” hade väl knappast blivit nominerad om den hade varit skriven av någon annan än John Scalzi (eller Neil Gaiman. Inte för att jag har någonting emot John Scalzi eller Neil Gaiman, båda framstår som genuint trevliga människor som ofta Tycker Bra Saker(tm)). Allt det här bleknar förstås bredvid ”Best Dramatic Presentation, Long Form”, där det bästa som kan sägas är att vi väl i alla fall inte kommer att få se Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2, som kan vara den sämsta film jag har genomlidit stora delar av (tillsammans med min lillasyster) de senaste tolv månaderna. Var är Chris Priest när man behöver honom?

(Ja, på Eastercon, förstås, där man har kunnat följa glada rapporter om att han befunnit sig i publiken till paneler som ”Running an award” och ”Not the Clarke Award”.)

Gör mig gladast i ”inte särskilt överraskande men ändå roligt”-kategorin: att Chris Garcias tacktal från förra årets Hugoceremoni (“The Drink Tank’s Hugo Acceptance Speech”, Christopher J Garcia and James Bacon (Renovation)) finns bland de nominerade verken i ”Best Dramatic Presentation, Short Form”. Hellre det än ytterligare ett Doctor Who-avsnitt eller vad man än hade fått annars. Om ni vill se en glad vinnare, titta här:
http://boingboing.net/2011/08/22/greatest-hugo-acceptance-speech-of-all-time.html