”Okej, du menar alltså att varje bok härinne är ett mysterium? Att alla böcker är mysterier? Och om man läser alla böcker som någonsin har skrivits är det som att ta del av ett enda jättemysterium? Och oavsett hur mycket man lär sig finns det alltid mer att lära?”
”Ja, ja, ja. Ja!” ropade Gordy. ”Visst får man ståfräs när man tänker på det?”
”Jag är stenhård”, sa jag.
Gordy rodnade.
”Nu menade jag inte ståfräs i sexuell bemärkelse”, sa Gordy. ”Jag menade inte att man ska rusa genom livet med en ständigt erigerad penis. Men man borde närma sig varje bok, man borde närma sig själva livet, med förväntningen att få metaforisk ståfräs när som helst.”
”Metaforisk ståfräs!” skrek jag. ”Vad tusan är metaforisk ståfräs?”
Gordy skrattade.
”När jag säger ståfräs menar jag egentligen glädje”, sa han.
”Varför sa du inte glädje, då? Du hade inte behövt säga ståfräs. Jag blir bara förvirrad varje gång jag tänker på ståfräs.”
”Ståfräs är roligare. Mer glädjefullt.”

Ur Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie. (Jag har hittat vägen ut ur läsmisären: ungdomsböcker! Har läst fyra stycken sedan mitt klagoinlägg.)