Veckans novell: ”Nachts schlafen die Ratten doch”, Wolfgang Borchert

Wolfgang Bochert dog 1947, tjugosex år gammal. Han skrev sina betydande verk efter kriget; min Das Gesamtverk (samlade verk) är längre än den hade kunnat vara med tanke på hans vacklande hälsa. Han dog inte i kriget, men väl av det.

”Nachts schlafen die Ratten doch” (”På natten sover ju råttorna”) är en novell jag gradvis kom att inse hur bra den är. Det är en typisk sådan där novell som brukar användas i tyskundervisningen, kanske främst på gymnasie- och lägre universitetsnivå. Jag fick läsa den tre, fyra gånger under den tid jag studerade tyska.

Viss litteratur tål inte att granskas närmare. Meningarna avslöjar hur tomma de är och språket visar alla sina blottor. ”Nachts schlafen die Ratten doch” har tvärtom bara blivit bättre ju fler gånger jag har läst den. Med små, små penseldrag målar han en bild av livet i de sönderbombade tyska städerna.

Das hohle Fenster in der vereinsamten Mauer gähnte blaurot voll früher Abendsonne. Staubgewölke flimmerten zwischen den steilgereckten Schornsteinresten. Die Schuttwüste döste.

Er hatte die Augen zu. Mit einmal wurde es noch dunkler. Er merkte, dass jemand gekommen war und nun vor ihm stand, dunkel, leise. „Jetzt haben sie mich!“, dachte er. Aber als er ein bisschen blinzelte, sah er nur zwei etwas ärmlich behoste Beine. Die standen ziemlich krumm vor ihm, dass er zwischen ihnen hindurchsehen konnte. Er riskierte ein kleines Geblinzel an den Hosenbeinen hoch und erkannte einen älteren Mann. Der hatte ein Messer und einen Korb in der Hand. Und etwas Erde an den Fingerspitzen.

Precisionen. Språket. Bilderna. Hur han väljer vilka detaljer han skall ta upp.

”På natten sover ju råttorna” finns i svensk översättning av Bodil Zalesky i Utanför dörren. Annars går det att läsa novellen här. Är man intresserad kan man följa min och Bodils detaljdiskussion om översättningen i kommentarerna också.

Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade.

Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.