Det finns bara en novell jag rimligtvis kan börja med: den som fick mig att upptäcka hur bra det korta formatet faktiskt är. Jag hade förstås läst noveller förut, snubblat över dem, plockat upp en bok och läst och upptäckt att den bestod av flera kortare berättelser istället för en längre. Men jag hade aldrig varit en aktiv novelläsare förrän jag stötte på Stig Dagermans ”Att döda ett barn”, någon gång på högstadiet.
”Att döda ett barn” skrevs, 1948, på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Den är ett rent stycke propaganda. Den är fantastisk.
Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.
Det står redan från början klart för läsaren vad som skall hända. Allt som återstår är vägen dit. Det är en kort novell, och fullständigt obarmhärtig. Som roman hade den aldrig fungerat. Man hade inte orkat.
Men som novell? Ja.
Man (läs: jag) borde läsa noveller mer! Den här fick jag läsa i högstadiet minns jag och jag blev helt förstörd. Vi fick i uppgift att skriva en fortsättning och medan alla knåpade på resterande karaktärers livsöden fick jag barnet att leva upp igen för det ”hade bara svimmat lite”.
Jaa.
Kändes bra att skriva det då iallafall.. :)
Den här novellen har jag utskriven på papper och instucken mellan två Dagermanböcker i bokhyllan. Just för att inte glömma den. Låter en hörna sticka ut så att den syns och läser den någon gång om året. Fruktansvärt hemsk och samtidigt så fin.