När jag läste Liv Strömquists Prins Charles känsla för något år sedan hade jag mycket roligt åt hennes vassa och humoristiska dissekering av de normer och föreställningar som omgärdar kärlek och parförhållanden. En av få invändningar jag hade då var plakattydligheten, och jag har ännu större problem med den i hennes senaste Ja till Liv! som är en spretig samling serier, ordnad som en ilsken ABC-bok, om allt från moderater till Barbapappa.
Prins Charles känsla fick mig att skratta högt gång på gång, men Ja till Liv! är inte lika mycket i min smak och jag blir mer trött än upplivad av Strömquists vevande. Även om det finns genomgående teman, som genus- och klassfrågor, saknar jag det sammanhängande från Prins Charles känsla, de små akademiska utläggningarna om ett ämne som intresserar mig mycket. Ibland uppskattar jag Strömquists sätt att koka ner saker och ting till enkla och tydliga rader, men alldeles för ofta blir det mest ”jaha”. (Kanske har det också att göra med något så banalt som att jag inte är lika överens med henne den här gången.)
Visst finns det riktigt bra inslag. Den fyra sidor långa ”Barn är Kristdemokrater” är fantastiskt rolig och som eventuellt blivande kulturtant gillar jag såklart hennes kängor mot de delar av kulturvärlden som hånar den publik som gör den möjlig.
Enligt en uråldrig tradition inom japanskt pärlfiske är det äldre kvinnor som dyker ner mot botten. Man menar nämligen att äldre kvinnor är extra tåliga för att vistas i en kall, kvävande, händelselös miljö där det är svårt att andas. Kanske är det därför det är medelålders kvinnor som konsumerar all kultur i Sverige.
Min favoritruta hör ändå till ”Heterohetsaren”:
Den sortens ilska vill jag ha, inte några sidor ”information till Robert Gustafsson” om att ingen vill ligga med honom. Det är möjligt att han förtjänar det, men det innebär inte att det är intressant.
En av de mest klockrena serierna handlar om framgångsrika nördar som använder sin plats på kultursidorna till att uppvärdera nördskapet och whina över att de inte fick ligga när de gick i skolan. Det är då Strömquist är som bäst, när hon tydliggör maktpositioner hos folk som kanske inte ser dem själva. Men den oftast återkommande känslan när jag läste Ja till Liv! var ändå irritation över att bli skriven på näsan.
(Galago, 2011)
Tack för en bra recension! Jag har läst så många hyllningar som säger ungefär samma sak, vilket inte är mycket mer än att det är vasst och kul. Det är bra att du går in på exempel, och det du nämner är värt att tänka på. Och när kan man till exempel säga att Liv Strömqvist själv har blivit del av en maktsfär? En grupp som inbördes är överens om att det här är rätt att tycka, men de här personerna är det coolt att snacka skit om. Sådana där längre akademiska utvecklingar gillar jag lika mycket som du, men blir det bara spydiga enradingar/enrutingar så är det ju inget bättre än höhöhö-humor.
Tack, kul att du uppskattar den. :)