Den här kongressrapporten skrev jag för Fanaclistan förra sommaren, direkt efter Finncon i Jyväskylä 2010. Det slog mig att den kanske kunde roa fler också. Karo blev för övrigt inte ordförande för nästa kongress i Uppsala och Finncon 2013 kommer att äga rum i Helsingfors snarare än i Uppland. I väntan på nästa Finncon kan man annars träffa alla möjliga bra människor på Åcon.

Edit: Illustrerade med några av Johan Anglemarks bilder.

Stockholms skärgård är vacker i sommarsolnedgång, men trasig. För många hus, för mycket skog, för lite kal, naken bohusgranit. Det är som vilken landbit som helst, som om vi rörde oss i en lång, smal vik. Så är Östersjön å andra sidan inget riktigt hav, luktar mer som Vänern än som som Skagerrak, men det gör ingenting. Man märker, när man står uppe på däck och samtidigt som horisonten på babord sida färgas röd av den annalkande solen lutar sig ut över relingen för att det luktar vatten där någonstans under färjans alla dofter, att man kanske inte är riktigt lämpad för att bo någonstans där en å är en större vattenmassa.

Jag packar Yu Huas 活着, ett kinesiskt-engelskt lexikon och Peter M. Wilsons Simplified Swahili och bestämmer mig för att lämna all annan skönlitteratur hemma i ett halvambitiöst försök att faktiskt få någonting studerat. Man skall aldrig packa klart någonting flera timmar innan man skall åka: man hinner ifrågasätta sina egna val. Rädslan, skräcken, att inte ha någonting att läsa blir för stark. Bara en roman till, tänker jag och börjar rota i en hög med oläst science fiction. Det slutar med att jag får med mig ytterligare tre: The Genocides, Camp Concentration, 334.

Det är bra att ha en hytt. Men mest för att ha någonstans att ställa sin packning: under bildäck, nära motorernas buller och skakningar – och lampknappen som lyser så starkt att man om man verkligen ville skulle kunna läsa i dess sken utan att tända lampan den är tänkt att vägleda till – vilar min väska mycket bättre än jag gör. Jag sitter ute och läser tills det blir för mörkt. När natten kryper in och blandar sig med fukten fryser jag för första gången på flera veckor. Det är, efter en alldeles för lång värmebölja, en underbar känsla. Inomhus ligger hyttlösa passagerare på bänkar och golv.

De har minsann inga problem med att sova.

”All women become like their mothers. That is their tragedy. No man does. That’s his”, skrev Oscar Wilde i The Importance of Being Earnest. Som så många andra Wilde-citat har det mer att göra med bitska formuleringar (”Jack: I am sick to death of cleverness. […] The thing has become an absolute public nuisance”) än med sanningen: jag har bakat rågbullar med riven potatis och lök att ha med mig som färdkost istället för att köpa allt jag behöver på färjan och håller, uppenbarligen, på att förvandlas till min mor.

Jag köper vin i taxfreebutiken. När jag har rullat ut väskan för att packa ned det någonstans där jag inte är i vägen noterar jag att den har blivit med skärp, ett stort, brunt damskärp som den glatt har hängt runt sig någon gång när jag tittat bort. ”Min väska ville tydligen ha det”, förklarar jag hjälpsamt när jag lämnar tillbaka det i butiken.

När Hanna Hakkarainen kommer till hotellet på torsdagkvällen har jag redan läst ut mina tre Thomas Disch-romaner, utan att kongressen ens har hunnit börja. Senare, på lördagen, säger Pat Cadigan i en panel att cyberpunk mycket var en motreaktion mot det hoppfulla i science fiction, tanken att världen inte bara kommer att se annorlunda ut, utan att vår teknik och vår kunskap även kommer att göra den bättre. Och visst finns det en optimism i sf-genren, en tro såväl på framtiden som – framför allt – på människan och hennes förmåga att utifrån de resurser hon har tillgängliga göra det bästa av situationen. (Geoffrey A. Landis novell ”A Walk in the Sun”, en berättelse människans styrka och vilja att överleva, är ett utmärkt exempel på det, den typiskt science fiction-aktiga övertygelsen om att med vilja, uppfinningsrikedom, kunskap och teknik så klarar man sig. Läs den.) Det låter, även om det är korrekt, likväl något ironiskt efter att man precis har läst igenom några av Dischs romaner, där The Genocides kan vara ett av de dystraste, mest pessimistiska sf-verk jag har läst, och Camp Concentration i sällskapet känns rent förhoppningsfull. Kanske handlar svartsyntheten i någon mån mer om människans förutsättningar än om människan själv: det är inte en vacker bild av det mänskliga psyket som Disch målar upp, men inte heller en en entydigt negativ.

Jag är inte helt säker på att Disch är en författare som vinner på att man sträckläser tre romaner utan att sova. Men de är bra oavsett vilket tillstånd man läser dem i.

Vi går till den huvudsakliga kongresslokalen, puben Sohwi. Juha Autero, Maija, Wissting, Pargman och Tommy finns där för att hålla oss sällskap: fler svenskar än finnar. När Wissting drar sig mot den väntande sängen och Cheryl Morgan som utomstående blandar sig i blir det åtminstone en jämn balans, ovanligt i finsktalande Jyväskylä: här finns inga skyltar eller information i butikerna på svenska. I ett misslyckat försök att vara artig och inte bara förutsätta att receptionisten har betraktat sina år i tvångssvenskans grepp som bortkastade frågar jag om hon föredrar engelska eller svenska när jag checkar in. Hon ser ut som om hon har svårt att hålla sig för skratt.

När Sohwi stänger drar vi oss tillbaka mot hotellrummet får vi sällskap av Maija och Juha. Förvisso ett litet roomparty, men likväl rätt sätt att inleda en kongress.

Antropologiska studier föreslår att finländare är ett morgontidigt folk. En stor scen kanske trettio, fyrtio meter upp längs gatan börjar, som en del av Jyväskylän kesä, spela musik alldeles för tidigt för att det skall vara riktigt hälsosamt. Finländarna är oftast vakna innan jag är det, vilket betyder att de måste gå upp tidigt. Slutligen, kommer jag fram till, har inget hotell jag bott på i Finland haft en ”stör ej”-skylt.

Jag slänger ihop en egen. Någonting skall Åcon ha lärt mig.

När vi skall lämna hotellrummet på fredagen möter vi Karoliina Leikomaa och Jarmo Puskala, som precis kommit fram från Tammerfors, i korridoren. Karo skiner upp och ser glad ut – ”å, personer jag tycker om som jag inte har sett på ett tag” – ända tills hon inser att de har rummet bredvid oss. Vi försäkrar henne om att vi faktiskt inte har tänkt att hålla henne vaken, och att det i allmänhet inte räcker med bara vi och kanske några få andra för att föra så mycket ljud som det blir när vårt hotellrum invaderas av tjugofem, trettio personer. Under resten av kongressen påpekar hon förvånat, flera gånger, att vi faktiskt inte har stört henne.

Hon verkar nästan en aning besviken.

Dusch- och badprodukterna går i bärplockandets tecken. Lingonschampo, lingonbalsam, lingonbadbubblor. Hanna planerar för sitt lingonbubbelbad hela kongressen utan att någonsin faktiskt hinna med det.

Lingonbalsamet har ungefär samma utseende och konsistens som sperma. Det gör det mycket roligare att sätta i håret.

(”Alvar Aalto worst architect ever”
 – graffiti på herrtoalett på universitetet)

Ellen Kushner, Delia Sherman och Pat Cadigan håller en panel om research för science fiction- och fantasyförfattare på författarhusets balkong, eftersom själva lokalen blivit alldeles för varm för att vistas i. Det är intressant att se en programpunkt på Finncon med tre engelskspråkiga gäster hållas på ett utrymme mindre än programsalen på en normal svensk kongress. Må så vara att det är tidigt fredag eftermiddag och att folk i allmänhet inte har börjat dyka upp för kongressen. Det är ändå svårt att få plats längs balkongräcket. Merja Polvinen frågar någonting om hur de som författare hanterar sådant som är främmande för läsarna – att spela på exotismen, eller att försöka göra det exotiska självklart. Delia konstaterar att hon tycker att författare som tycker att någonting är exotiskt bara för att det är främmande för dem helt enkelt är lata: en duktig författare kan främmandegöra ett dörrhandtag. Jag är inte helt säker på att jag håller med om att det är riktigt samma sak, men mer exakt hur absurd exotisering kan kännas upptäcker man sällan förrän man själv utsätts för den.

Ett av mina favoritexempel är att jämföra Peter Høegs Frøken Smillas fornemmelse for sne med Nicola Griffiths The Blue Place, Stay och Always. Smilla Qaavigaag Jaspersen är född och bitvis uppvuxen på Grönland; hon är trots dansk far och senare ofrivillig skolgång i Danmark först och främst grönlänning, och det grönländska kontrasteras mot det, förhållandevis, bekanta danska. Griffiths Aud Torvingen är en amerikansk medborgare med norsk bakgrund: det udda och ovanliga här är det skandinaviska. Hos Høeg fungerar det, åtminstone för mig. Kylan, vintern, de grönländska benämningarna på snön och isen, vävs samman till en helhet där det känns relevant utan att för den sakens skull slutar vara en exotisk krydda. Hos Nicola Griffith blir det lätt löjeväckande, av den enkla anledningen att den kultur som Griffith beskriver som någonting udda och konstigt står mig mycket närmare än den vi i boken förväntas tycka är den naturliga. Beskrivningarna av Norge som en trolsk och närmast magisk plats i The Blue Place, maten, hänvisningarna till den norska folklynnet … det blir svårt att ta på allvar. De är, särskilt The Blue Place och Always, fortfarande bra böcker. Men min läsning hade tjänat lika mycket på att undvika exotiseringen av det skandinaviska hos Griffith som den vinner på exotiseringen av det grönländska hos Høeg. Det är förstås möjligt att det beror på att Høeg är en bättre författare. Det är också möjligt att jag hade känt precis tvärtom om jag hade tillbringat hela mitt liv på Grönland.

(Grönländska har inte sextiosju eller etthundratjugotre eller femhundranittioåtta ord för snö. Däremot är det ett polysyntetiskt språk. Om man definierar ord om snö som bokstäver som sitter samman och beskriver snö kan grönländskan komma upp i väldigt många ord. Det kan å andra sidan svenskan också: vi skulle kunna säga att vi har ”gulsnö” och sedan kan folk börja prata om att svensk kultur är så besatt av snö att svenskan har ett ord för snö som folk har kissat på.)

Efter panelen fångar jag Delia för att prata med henne om panelen vi och Carolina Gómez Lagerlöf skall sitta i på söndagen. Det är i alla fall tanken: större delen av samtalet består av en lång utläggning om science fiction- och fantasyutgivningen i Sverige, och allt som är fel med den, huvudsakligen i form av att den knappt finns. Hon var dum nog att fråga.

Innan jag har pratat med Tero och Delia var jag osäker på om panelen visste vad den skulle säga och om vi hade en moderator. Efter att ha pratat med dem står allt klart: vi vet inte vad vi skall säga och vi har ingen moderator.

(”… och så häller man ett tunt lager över toaletten och låter det stå en halv dag, så får man bort skiten.”
 ”Här i Finland har vi en sådan där knapp …”
 – Tommy försöker berätta för Kenneth om det fantastiska toalettrengöringsmedel han har hittat. Kenneth är inte övertygad)

Senare under fredagen får jag revidera min antropologiska teori: ”täällä nukutaan – ethän häritse” står det på en skylt som ligger längst ned i garderoben där den talar om att folk sover och att man inte bör störa.

Kvällen tillbringas på Sohwi. Tero, Jukka, Hanna och Johan Anglemark sitter vid ett bord. Jag vet egentligen att de har tänkt planera Åcon V då. Jag har bara förträngt det för tillfället. ”This is the Åcon V meeting”, poängterar de när jag kommer fram till bordet för att sätta mig ned. ”If you sit down, you’re on the committee.” Jag orkar inte riktigt resa mig upp och gå till ett annat bord. Förmodligen en av de sämre anledningarna till att sitta i en kongresskommitté. Men jag gillar Åcon.

Jag undrar om det är ett tecken på deras förtroende för min förmåga som kongressarrangör att jag blir room party-ansvarig.

(På lördagförmiddagen får jag frågan vad jag egentligen tänker på när jag ligger på sängen och stirrar ut i ingenting. Det är en smula genant att erkänna att man funderar på programpunkter för en semirelaxacon om två år.)

Ieva Melgalve råkar starta en konversation om språk. Under resten av kvällen verkar ämnet inte riktigt lämna bordet, trots att personerna som sitter där byts ut. Jag, Hanna, Johan Anglemark, TJ Hämäläinen och Saija Kyllönen inte så mycket fortsätter att prata om språk som att personerna varje gång jag passerar eller slår mig ned återkommer till ämnet. ”Hon tröttnade nog”, säger Anglemark när Ieva ger sig för kvällen och vandrar hemåt. ”Det var hon som började”, påpekar jag. ”Hon visste nog inte vad hon gav sig in på”, svarar han.

(”I love Latin. I have a lot of videos with beautiful Latin ladies at home.”
 – Petri)

På lördagen försöker jag vara stark och modig och göra någonting jag sällan gör: gå på två programpunkter i rad. Cyberpunkpanelen lider lite av ett ack så vanligt problem: stora delar av samtalet handlar lätt om panelisternas inställning till ämnet snarare än om ämnet i sig. Det är sällan riktigt lika intressant. Pat Cadigans anekdoter är ändå roliga att lyssna på, och någonting Toni Jerrman säger får mig att inse någonting jag helt hade glömt bort: en gång i tiden, innan jag började läsa science fiction som genre, innan jag hade någon kontakt med svensk sf-fandom, var cyberpunkens estetik vad som mer än någonting annat definierade science fiction för mig. Det var aldrig stjärnor och rymdfärder och oändligheten – det intresset fanns också, långt innan science fiction-läsandet, men det, för att inte tala om ren idéspekulation, hade väldigt lite att göra med vad jag tänkte på som science fiction. Sf var en anarkistisk, sliten futurism där gränsen mellan det medvetandet och omvärlden, oavsett om det skedde genom droger eller teknologi, hade blivit suddigare, en litteratur om stadslandskap och mörka gränder och där livet aldrig blev som man hade tänkt sig.

Jag har inte så mycket till övers för högläsning, åtminstone inte av verk skrivna för att läsas. Jag har svårare att greppa texten om jag inte själv får se den, svårare att uppfatta särskilt mycket annat än bara handlingen. Text och tal har något olika förhållande till tid: det talade ordet befinner sig på ett helt annat sätt i nuet, vilket gör det mer svårfångat. Verba volant, scripta manent, så att säga. Skriven text är sällan optimerad för att läsas högt, och det faktum att vi idag läser våra romaner tyst för oss själva är ett steg framåt i mänsklighetens historia. Å andra sidan gäller det omvända för muntligt traderade berättelser: eftersom folksagan av ren nödvändighet måste slipa bort element som gör den svårare att återberätta blir den som text betraktad tråkigare, och är mer njutbar att lyssna till än att läsa. Författare som läser ur sina litterära verk på kongresser är sällan bra programpunkter: då ägnar jag hellre tiden åt att läsa själv. Men Ellen Kushners genomgång av sångerna i, eller som har inspirerat, Thomas the Rhymer är utmärkt. Framför allt när hon inte använder gitarr. Det enda som irriterar mig är att jag har läst samtliga Ellen Kushners romaner utom en: Thomas the Rhymer.

Den som inte har läst Ellen Kushner bör för övrigt göra det. Särskilt The Privilege of the Sword, som är en engagerande och alldeles underbar uppväxtroman, en välskriven bok om könsroller och att bli vuxen och kanske lite, men inte så mycket, om svärd. Den enda magi den innehåller är den som finns i varje bra bok, men det är å andra sidan alltid nog.

Vi kan inte nå det trådlösa nätverket från hotellrummet, vilket huvudsakligen leder till att det inte blir någon nämnvärd tid lagd på att kommentera kongressen på IRC den här gången. Det är förmodligen en bra sak.

En dålig sak är att jag inte går på någon av lördagens svenskspråkiga programpunkter, även om det beror på att de ligger samtidigt som de andra programpunkter under dagen jag faktiskt vill lyssna på. Det är kul att det finns program på svenska på Finncon, och särskilt i Jyväskylä känns det som om det kan behöva den publik det kan få.

Festen på lördagkvällen äger rum i en restaurang i närheten av universitetet. Vi ser först ut att komma till en fullständigt tom tillställning innan vi inser att alla har flytt till uteplatsen eftersom värmen helt enkelt gör det outhärdligt att befinna sig inomhus. Jag slår mig ned hos Marianna, Karoliina och Jarmo medan allt fler letar sig dit. Runt omkring kan man ana spåren av den traditionella maskeraden: diverse personer utklädda i huvudsakligen imponerande utstyrslar som ofta refererar till en eller annan tv-serie jag inte har sett eller annat som fullständigt går en stackars okultiverad barbar som mig förbi. (Maija och Taimi är i alla fall Holmes och Watson, inspirerade av förra årets filmatisering. Den har jag förvisso inte heller sett.) Snart letar de, och de flesta andra, sig in i inomhushettan för presentation och prisutdelning. Jag överlever genom att stanna i den relativa svalkan utomhus och oavsiktligt chockera folk genom att inte kunna undvika att avslöja min avgrundsdjupa okunskap kring allt som har att göra med Star Trek istället. Världen blir en bättre plats när Aapo bestämmer sig för att massera mina axlar. Efter att ha knådat någon halvminut frågar han lite förvånat vad jag egentligen gör med min stackars vänsteraxel för att lyckas få den att befinna sig i ett dylikt skick. Vi kommer fram till att den rimligaste förklaringen är att jag lutar mig för mycket mot vänster arm när jag ligger ned och läser.

Jag ägnar en lång stund åt att diskutera finska, zombieporr och möjligheterna för en Finncon i Esbo med Sini Neuvonen, allt medan folk sakta börjar dra sig därifrån, bortjagade av det påvra dryckesutbudet och – framför allt – priserna. Jag, Tommy och Anglemark vandrar mot Sohwi där de bestämmer sig för att ölutbudet helt enkelt inte duger när det faktiskt finns pubar med mycket bättre öl, och får med sig Jonas Wissting till Vihreä haltiatar istället. Jag konstaterar att jag nog prioriterar umgänge jag sällan har chansen att träffa framför att prata med svensk fandom över något bättre öl och slår mig ned hos finnarna istället. ”Two fifty!” säger Toni och pekar på sitt glas när han får syn på mig.

(”One Swede alone is not enough to satisfy me.”
 – anonym finska, Sohwi lördagkväll)

Min panel på söndagen börjar vid tre. Det är en bra sak: då hinner man vara vaken. Panelen har fått ytterligare en deltagare i Marianna Leikomaa, vilket förmodligen innebär att den person jag på sistone har suttit i flest paneler med (i Sverige, i Finland, på Åland) är en del av finländsk, och inte svensk, fandom. Men hon är en utmärkt panelist. Carolina har bestämt sig för att moderera. ”Urban fantasies: Staying away from paranormal romance – when we exclude vampires and werewolves – what is left?”, säger panelens beskrivning. För att hålla sig borta från dessa ämnen ägnar panelen väldigt mycket tid åt att diskutera dem. Det är en smula problematiskt för mig, eftersom jag verkligen inte kan någonting om paranormal romance, och alltid har trott att den allmänna definitionen av urban fantasy är ganska klar och välkänd.

Jag säger i alla fall ingenting om zombieporr.

Jag försöker teckna en bild av urban fantasy på svenska, det lilla som finns. Nämner Nene Ormes och det faktum att Udda verklighet är värd att nämna inte säger någonting om huruvida den är bra eller dålig, utan bara att det faktiskt skrivs urban fantasy om Malmö. Säger någonting om Neil Gaimans Neverwhere och bristen på svenska översättningar. Det blir en smula pinsamt när Delia, som sitter bredvid mig, lutar sig fram och säger att hon känner sig nödgad att påpeka att hennes Changeling, som nog går att betrakta som urban fantasy för ungdomar, faktiskt kommit ut på svenska. Så går det när böcker marknadsförs som barnböcker och inte som fantasy: ibland flyger de under ens radar.

Ellen Kushner påpekar från åhörarplats problemet med personer som skriver urban fantasy utan att ha någon riktig erfarenhet av större städer, som aldrig har bott i dem och som saknar känsla för dem, och hur det ofta hindrar deras städer från att kännas riktigt levande. En anledning så god som någon, antar jag, till varför jag envisas med att skriva science fiction-noveller om den svenska landsbygden: det är vad jag har en känsla för.

Kisu betyder kniv på swahili. Det är lite roligt.

(”But, hey, the pub is that way!”
 – jag och Hanna möter Toni Jerrman när vi är på väg till kongresslokalen)

Avslutningsceremonin avslöjar att Finncon 2012 kommer att äga rum i Tammerfors. Som god tvåa kommer nazisternas, vid det laget tomma, bas på månens baksida, framför Helsingfors och Esbo. Jag tror inte ens att de behövde manipulera valresultatet, detta första i Finncons historia. Jukka Halme protesterar spektakulärt. På finska, men likväl underhållande.

Dead dog-partyt äger rum i en stuga vid en sjö några kilometer utanför Jyväskylä. Jag tar med vad som är kvar av mitt och Hannas lådvin och ställer utanför huset, i hopp om att folk helt enkelt skall anta att det är fritt fram att ta för sig. Ett och annat glas försvinner under kvällen, men större delen får jag helt enkelt dricka själv. Petri Hiltunen försöker övertyga mig om att finländare i allmänhet aldrig skulle våga försöka ta för sig av vad de misstänker skulle kunna vara någon annans. Jag ställer mig tveksam till om de kulturella skillnaderna mellan Sverige och Finland egentligen är särskilt stora på den punkten. Jag lyckas åtminstone få Pasi Välkkynen att ta ett glas.

Jag gör mitt bästa för att ge Aapo axelmassage. Det leder mest till att jag får kramp i händerna.

I en diskussion med Juha Autero konstaterar jag att antalet deltagare på en normal svensk kongress närmast motsvarar antalet gophers på en Finncon. Han börjar spekulera i hur man skulle kunna kidnappa en Swecon för att använda samtliga medlemmar för Finncongophrande. Vi kommer fram till att det nog krävs att Finncon äger rum i Sverige för att det skall vara värt besväret.

Planerna för att få Finncon till Uppsala 2013 urartar en smula i ett samtal med Jonna Piilonen. Ursprungligen är planen enkel nog: Sverige invaderar Finland. Det går, naturligtvis, inte särskilt bra, och vi förlorar kriget. Plötsligt är vi en del av Finland och det är fritt fram att arrangera Finncon 2013 i Uppsala. Det borde gå relativt smärtfritt: svenska är trots allt redan ett officiellt språk i Finland, och som en ren bonus skulle de hundratusentals personer i Sverige som talar finska se sitt språk få en mycket bättre status. På oklart sätt kommer vi fram till att det inte riktigt duger. Jonna vill ha Boris Jeltsin som finsk ståthållare i Uppsala. Vi kommer fram till att det kräver en finsk attack mot Ryssland får att gräva upp Jeltsin, återuppväcka honom och föra en zombifierad före detta rysk ledare till svensk – och nu finländsk – mark. Vi konstaterar att ett tvåfrontskrig där den ena motparten är Ryssland förmodligen är en dålig idé. För att undvika att Finland skall behöva slåss mot såväl Sverige som Ryssland kommer vi fram till att den finska attacken österut borde ske i ett alternativt universum, från vilket vi sedan kan föra Jeltsin för att utföra sitt uppdrag. För att underlätta skall vi (mitt ansvarsområde) se till att de rysk-kinesiska relationerna i detta alternativa universum försämras till den grad att Kina invaderar Ryssland, som inte kommer att kunna koncentrera sig på att slå tillbaka mot Finland.

Skulle vi av någon anledning misslyckas kan vi alltid falla tillbaka på att Sverige helt enkelt invaderar. Det kan inte slå fel.

Finncon i Uppsala 2013 har till och med en ordförande i Karoliina Leikomaa. Redan i Göteborg lovade hon att sitta i kongresskommittén för nästa Uppsalakongress. Under Finncon utvecklades det hela på något sätt till att hon skall svara ordförande. Skulle nästa Uppsalakongress vara en Finncon, tja, då är det helt enkelt en smäll hon får ta. Efter 2012 i Tammerfors bör hon väl ändå ha ångan uppe.

Det tragiska är att Karo på riktigt är en minst lika sannolik ordförande för nästa Uppsalakongress som någon annan.

Och att det faktiskt är en bra idé. På riktigt.

Vid elvatiden lämnar vi stugan och återvänder till Jyväskylä för att fortsätta på en pub där. Jag kommenterar sömntider under kongressen och konstaterar att det faktum att jag ett par nätter bestämt mig för att göra Hanna sällskap när hon gått tillbaka till vårt hotellrum betyder att jag har gått och lagt mig flera timmar tidigare än jag förmodligen hade gjort annars. Tero kommenterar att det är första gången han hör talas om att hennes inflytande skulle ha fått någon att gå och lägga sig tidigare under en kongress.

(”No, that’s just bad taste, but that one is a crime.”
 – Johan Anglemark kommenterar vägginredningen)

När puben slutligen kastar ut oss drar jag, Hanna och Juha Autero vidare till vårt hotellrum. Vi roar oss med att fylla i hotellets responsblankett, berömmer den trevliga personalen men beklagar oss över att vi, olikt Juha, inte hade hittat glidmedel och en kondom jämte nattduksbordslådans bibel: uppenbarligen saknades någonting som var tänkt att delas ut till gästerna och även om vi inte har något behov av dessa saker så känner vi att det är vårt ansvar att inte låta efterkommande gäster dela vår besvikelse.

På måndagförmiddagen får jag, Juha och Hanna skjuts till Hartola av Jukka och Sari, som åker vidare hem till Helsingfors. De underhåller sig med att översätta ortnamn som tydligen sprider glädje från vägskyltar på landsbygden söder om Jyväskylä. Vi passerar kycklingberget. Sedan ekorrön. Strax därefter en ort som, av namnet att döma, är tillhåll för ett svin. Sari tycker att någon borde göra en bluegrassballad om Chicken Mountain; Juha att platsnamnen är som gjorda för en episk fantasyserie. Jag föreslår en episk bluegrassfantasyballad. Resten av resan går de första raderna till ”The Siege of Chicken Mountain” runt i huvudet på mig långt efter att det har slutat vara roligt.

My mama always told me, my mama always said
be careful little soldier, be careful where you tread
Beware of Squirrell Island, beware the furry dread …