Jag kanske skulle säga någonting kort om November själv? Se Marias bilder om ni vill ha någon form av illustration.

November, alltså. Vi kallade den omväxlande för ”litteraturfestival” och ”science fiction- och fantasydag” eftersom det knappt finns en människa som förstår vad man menar om man säger ”sf-kongress”.

Det gick bra. I och med att det inte finns någon form av avgift eller registrering är det förstås svårt att avgöra hur många som kom förbi under dagen, men sammanlagt bör det ha varit någonstans upp mot fyrahundra personer. Inte samtidigt, tack och lov: mellan ett och tre på eftermiddagen, när som flest närvarade, var det tillräckligt många på nedervåningen för att man inte skulle längta efter fler samtidigt som det stod publik längs väggarna i programsalen på övervåningen. Stämningen var god. Programpunkterna uppskattade. Folk införskaffade böcker. Huset brann inte ned.

Det var förstås inte som om jag hade tid att se några programpunkter själv. Problemet med att vara arrangör: man kommer på någonting man vill ha i programmet eftersom man själv hade tyckt om att lyssna på det, varpå man själv inte har möjlighet att sitta i publiken. Jag fick åtminstone uppleva två timmar program, fast från scenen.

Det första var en paneldiskussion med mig, Jerry Määttä och Jesper Svedberg, där jag fungerade som deltagande moderator. ”Varför behandlar vi science fiction och fantasy tillsammans? Är det verkligen vettigt? En diskussion om skillnader, likheter och hur smart arrangemangets fokus egentligen är”, som programmet säger. Vi tänkte ta det lite lättsamt, så som start på dagen, och ta i lite extra för att markera skillnader eftersom en panel där alla sitter och håller med varandra lätt blir ganska tråkig. Alltså ägnade undertecknad viss del av panelen åt att försöka hetsa Jerry att erkänna någon form av moralisk eller kvalitativ dimension i hans försök till gränsdraganden, vilket egentligen inte behövdes: publiken blev engagerad nog ändå. Vi lyckades få fram en rad goda poänger om vad som skiljer och vad som förenar science fiction och fantasy, men framför allt Jerrys formuleringar om fantasy (”infantilt, fast inte på ett dåligt sätt”) orsakade viss upprördhet. Några kom fram och sade att det var en av de bästa eller roligaste paneler de har sett på en kongress på flera år. Andra blev mest irriterade. Jag hade i alla fall roligt.

Den andra timmen var en interjvu med Erik Granström om författandet, det nya förlaget, namn och språkets makt. Ett trevligt samtal som rullade på i en halvtimme innan det kändes som om det var dags att bjuda in publiken att ställa frågor, tills ”nu har vi tid för en fråga till. Vem?” för en gångs skull ledde till att en och blott en hand räcktes upp. Fortsättningen på en fin tradition: det är tredje gången jag intervjuar Erik. Jag lyckades till och med hitta nya saker att säga.

Jag sprang omkring och arrangerade saker. Hälsade på människor, bytte två ord och fick sedan gå och fixa någonting. Ergo gjorde en intervju som först skulle ha handlat om sf- och fantasydagen, sedan om Upsalafandoms studentaktigare delar och som, när den manifesterades i artikelform, visade sig vara ett personporträtt. Folk som skulle stå i fiket var i Stockholm. Vi löste det. Receptionen bemannades impulsivt av personer som kunde ta en timme eller två. Problem uppstod och åtgärdades. Vi bestämde oss för att göra det igen.