Kyssen är ett ganska ovanligt tema i 1700-talets erotiska poesi. På 1800-talet blir det emellertid påfallande vanligt, och många dikter kretsar hänfört kring läpparnas förening. En lärd man i min bekantskapskrets förklarade vad detta beror på. Under 1700-talet var kvaliteten på rakknivar ännu ganska dålig. Det gjorde ont att ta bort skägget och resultatet blev halvskrovligt och för det mesta lät man raka sig endast ett par gånger i veckan. Skäggstubben pudrades över. Rokokotides hjältar stacks alltså något förbannat. Kvinnorna föredrog följaktligen andra typer av erotisk beröring än den som skedde med ansiktet. Så kom i början av 1800-talet det engelska precisionsstålet. Det revolutionerade rakningen och beredde väg för romantiken.
Meteorer, Horace Engdahl. Någonting av det mest sympatiska jag någonsin har läst om 1700-talet.
Horace Engdahl har uppenbarligen inte blivit kysst av en karl med ett rejält skägg.
Men det är ju en stor skillnad på rejält skägg och skäggstubb. Modet var för renrakat, tekniken mot det.
//JJ
Men ja, man behöver ju inte låta skägget växa länge för att det inte skall bli så plågsamt.
//JJ