Will Shetterlys The Gospel of the Knife och Nnedi Okorafors Who Fears Death har ett par saker gemensamt. Både var – eller i Okorafors fall, är – nominerade till World Fantasy-priset i romanklassen, utan att jag riktigt förstås varför. Båda är inledningsvis uppväxtromaner, om att hitta sin plats i livet som ung. Båda utvecklar sig till fantasyäventyr där så mycket mer än bara personlig lycka står på spel. Båda borde ha låtit bli eftersom det gör dem markant sämre. Inte så att det egentligen är rättvist att sätta dem bredvid varandra – Who Fears Death är en betydligt bättre bok än The Gospel of the Knife – men när jag igår läste Okorafors roman kunde jag inte låta bli att sitta och önska att den var någonting annat än den är, någonting som för en gångs skull inte försöker rädda världen eller det lokala hörnet av den. Som ville berätta om det stora genom det lilla.

Det är inte det att en bok som byter karaktär per definition gör någonting dåligt. Se bara på Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist, till exempel, en ständigt skiftande roman som likväl inte förlorar sin kärna. Och visst kan man se den första halvan som någonting som logiskt leder till mittendelen, som sedan logiskt leder till avslutningen på de sista femtio sidorna eller vad det än kan vara. Problemet är att varje del känns mindre mänskligt angelägen än den tidigare, och att en lång uppbyggnad för en sämre avslutning alltid lämnar en ganska fadd smak i munnen.