Johan

Nú vorum við næstum búin að skrifa að sérstaða þorpsins fælist í því að það hafi enga sérstöðu, en það er víst ekki alveg rétt. Vissulega eru til aðrir staðir þar sem allflest húsin eru yngri en níutíu ára, pláss sem státa ekki af neinum nanfkunnum einstaklingi, engum sem hefur skarað fram úr í íþróttum, stjórnmálum, viðskiptum, skáldskap, læpum.

Fina, fina Sumarljós og svo kemur nóttin. Jag har temporärt flyttat tillbaka datorn in i mitt bibliotek efter att ha haft den stående på köksbordet i månader, och det är aldeles förödande för koncentrationsförmågan. Här finns ett datorbord, en stol. Tangentbord, skärm. Allt man behöver. Och lite sådant man inte behöver, åtminstone inte just då: böcker. Som om internet inte vore illa nog.

Men på ett sätt överträffar vi andra orter – här finns nämligen ingen kyrka. Och ingen kyrkogård heller. Ändå har det gjorts upprepade försök att ta bort den egenarten, och en kyrka skulle onekligen sätta sin prägel på omgivningen, den stilla klangen från kyrkklockor kan pigga upp en bedrövad människa och klockorna för med sig nyheter från evigheten. Det växer träd på kyrkogårdar, det finns fåglar i träden och de sjunger. Sólrún, grundskolerektorn, har två gånger samlat in namnunderskrifter med krav på tre saker: kyrka, kyrkogård, präst. Men hon har som allra mest fått ihop tretton namn, vilket inte räcker till en präst, än mindre till en kyrka, allra minst till en kyrkogård. Dör gör vi givetvis som alla andra men det är många som uppnår hög ålder, proportionellt sett finns ingenstans i landet fler över de åttio, vilket kanske kan kallas egenart nummer två. Cirka tio innevånare närmar sig hundraårsstrecket, döden verkar ha glömt bort dem och vi hör deras fniss på kvällarna när de spelar minigolf i parken bakom äldreboendet. Ingen har lyckats hitta en förklaring till den höga medelåldern, men oavsett om det är maten, livsinställningen eller bergens läge så har vi spontant tackat avståndet till kyrkogården för våra långa liv och hyser därför motvilja att skriva under Sólrúns petition, innerst inne övertygade om att den som gör det skriver under sin egen dödsdom, ja rent ut ropar på döden. Detta är säkerligen helt uppåt väggarna men till och med dumheter kan verka övertygande när döden är inblandad.

Det är så lätt att få syn på en bok man tycker om, plocka upp den, läsa några sidor. I värsta fall mer än så. Som Jón Kalman Stefánssons Sommarljus och så kommer natten, berättelsen om en isländsk by och dess invånare. Drömsk, lätt surrealistisk, välskriven och en njutning att läsa. En bekant till mig klagade nyligen på att den nutida isländska litteraturen har övergivit berättandet, en litteratur mer intresserad av litteraturen än av livet. På sitt sätt skulle väl Sommarljus kunna vara en representant för det. Å andra sidan: i avsaknad av en stor berättelse finns de små, skildringarna av människorna och deras liv.

En gång fanns det så mycket oskuld i världen att det räckte att låta poliserna jobba deltid här i byn, det var kanske kortare väg till himlen då och längre till helvetet.

Fortfarande verkar kombinationen ”Island” och ”böcker” för många innebära de gamla sagorna. De är för all del läsvärda de också, men det är synd om Eddan, Njáls saga och Arnaldur Indriðason är allt folk läser därifrån. Sjón, Jón Kalman Stefánsson, Einar Kárason … jag vet inte, försöker jag slå in öppna dörrar? Nå, det behöver göras ibland, det också.

Jag läste Himmel och helvete, den svenska översättningen av Jón Kalmans Himnaríki og helvíti, när den kom för ett tag sedan. Visst var den bra, visst var den läsvärd, visst var den mycket bättre än det mesta annat som ges ut – vilket väl för all del inte är någon större bedrift. ”Visst”, ett underförstått ”men”. Dock: en bra bok blir en besvikelse bara vid sidan av någonting bättre. Jag tyckte att Himmel och helvete saknade den svårdefinierade känslan i Sommarljus. Ett hårt sätt att döma en bok.

Läs Sommarljus och sen kommer natten. Det förtjänar den.