Jag läste nyligen Daniel Keyes ”Flowers for Algernon” (”Blommor till Algernon” – novellen, inte romanen), sådant där som man förstås borde ha gjort för länge sedan. Jag kunde inte låta bli att jämföra den med Ted Chiangs ”Understand” (”Förstå”), eftersom båda handlar om män som genom medicinska ingrepp uppnår en högre intelligensnivå än vanligt.

Det är kanske inte riktigt rättvist, med tanke på att de egentligen har två helt olika grepp: Keyes en man som går från en utvecklingsstörning till synnerligen hög intelligens, medan Chiang försöker skildra en normalbegåvad person som blir en övermänniska. Det sistnämnda går sisådär. Ted Chiang publicerade ”Understand” 1991 och visar sig egentligen inte som en riktigt skicklig författare förrän från 1998 och framåt. Det är någonting med en författare som inte har lärt sig att skildra människor på ett övertygande sätt och det där med att beskriva en persons utveckling som inte riktigt fungerar, ens om man är Ted Chiang. Keyes, däremot, upplever med ”Flowers for Algernon” (och romanen han sedan utvecklade den till) sin karriärs stora höjdpunkt.

Han har definitivt ett bättre grepp om människan Charlie Gordon än Chiang har om Leon Greco. Men är det den huvudsakliga poängen? Båda novellerna är trots allt idélitteratur; Chiang är en av de mest utpräglade idéförfattare jag någonsin har läst. Men som njutbar skönlitteratur kan inte idéer stå på egna ben, särskilt inte om de handlar om mänsklig utveckling. Då måste de för att fungera kläs i mänskliga kläder: det som även engagerar stimulerar mer. Charlie Gordons resa från hackkyckling som inte ens förstår att han hackas på – genom processen när han inser att världen inte behandlar honom snällt som han alltid trott – är en känslomässig resa för läsaren. Leon Grecos utveckling är det inte. Det, och huvudsakligen det, gör ”Flowers for Algernon” till den absolut mer minnesvärda novellen. Ensamma blir de båda, men det är bara Gordons ensamhet som är påtaglig.