När man inte orkar skriva något ordentligt kan man ju alltid gnälla lite. Eftersom jag verkar vara oförmögen att hålla mig borta från halvdåliga övernaturliga ungdomsromaner läste jag Claire de Lune av Christine Johnson idag och irriterade mig på följande:

“What’d I miss on the Late Show?”
“Oh, man, they had the funniest guy on there. He did this whole routine on the difference between guys or their dogs-”
“So what’s the difference? Between the guys and the dogs?” Claire interrupted, eager to feed his enthusiasm for the new topic.
“Okay, so you know how dogs are always using their paws to scratch behind their ears?”
Claire nodded, then winced when Matthew delivered the somewhat questionable punchline.
“Well”, he admitted, “it was probably funnier when the comedian did it.”

För lat för att hitta på hela skämtet, eller? Så där får man ju inte göra. Inte så att boken var särskilt uppslukande i övrigt, men det där pajade verkligen illusionen. Jag avskyr såna där smågrejer som liksom kastar ut en ur texten. (Krattigaste dialogen i hela boken, för övrigt.)

Det påminner mig dessutom lite om en annan form av irriterande slarv: slarv med att etablera en relation som ska vara stark och viktig. Ni vet, ”De pratade och skrattade hela natten och var alldeles tvillingsjäliga av sig, tjolahopp tjolahej” utan att ge ett enda exempel på vad som sades under dessa fantastiska timmar. Det handlar inte bara om show vs. tell utan om att det ger ett slött intryck. (Det känns också lite förolämpande att författaren förväntar sig att jag ska tro på det utan att få mer än än så.)

Slut på osammanhängande gnäll. Godnatt.