I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.

John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman Tjärven, endast utgiven om e-bok och ljudbok, känns nästan mer som en film än som en bok, som om den bara råkar bestå av text istället för rörliga bilder. Särskilt början, då ett gäng före detta klasskompisar introduceras på väg till ett midsommarfirande på en avlägsen ö, är så mycket skräckfilm i bokform som det kan bli. Enda skillnaden är att JAL:s persongalleri består av 40-åringar istället för 20-åringar (men som de beter sig är skillnaden inte så stor).

Tjärven är en kort roman i jämförelse med Ajvide Lindqvists tidigare och han har sagt att han ville skriva en enkel monsterhistoria, utan någon djup bakgrund eller förklaring, och eftersom det är en enkel zombiehistoria vet jag redan innan jag börjar läsa vad som kommer att hända. Festgänget kommer att bege sig till ön och hinna ha lite kul och lite konflikter innan något går åt helvete, zombierna dyker upp och en efter en kommer midsommarfirarna att få sina hjärnor uppkäkade.

Robert Kirkman skriver i The Walking Dead att han är intresserad av hur människor reagerar i extrema situationer och att ett syfte med hans serie är att långsiktigt undersöka hur människor förändras av de händelserna. Tjärven utspelar sig under en dag, men även där är det intressanta hur de olika personerna agerar ställda inför döden som hasar upp ur havet. Man vet inte hur man kommer att reagera i en livsfarlig (och i zombiefallet jävligt konstig) situation innan man hamnar i den och John Ajvide Lindqvist är rätt författare för att ta reda på det.

Goda karaktärsskildringar är såklart alltid viktiga, men i en sån här enkel monsterhistoria är de helt centrala för att boken alls ska vara något att ha. Det finns en ö, några människor och ett hav fullt av drunknade. För att det ska bli något mer än en slaskig splatterfest måste människorna kännas äkta och läsaren måste kunna bry sig om åtminstone någon av dem. Jag är full av beundran inför hur skicklig Ajvide Lindqvist är på att snabbt skissa karaktärsporträtt. Jag vet inte i förväg hur hans stackars zombieoffer kommer att reagera (även om jag kan gissa ibland), men när de väl gör det känns det naturligt.

Tjärven är splattrig, äcklig och läskig – när jag läste den vände jag mig om flera gånger för att se att inget hasade lik stod bakom mig – men allra bäst är skildringen av hur olika människor beter sig i en så galen situation.

(Rigmondo, maj 2011)