Den där titeln som är så lång att den inte får plats i bloggens rubrikfält: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Boken är självbiografisk och börjar efter en separation. Ensam och vilsen vacklar Alex Schulman omkring i Stockholm. Klarar inte av att vara hemma. Dricker varje dag. Så träffar han vackra Amanda Widell och ljuv musik uppstår. De har bara varit tillsammans ett litet tag när hon blir gravid, och boken slutar ungefär med dottern Charlies födelse.

Om man har haft någon koll på den svenska bloggvärlden kan man inte ha undgått Alex Schulman, som hade en av landets mest lästa bloggar för några år sedan. Jag har inte följt någon av hans bloggar och knappt läst något annat som han har skrivit. Jag har mest tagit del av andras åsikter om honom, vilket har gett en rätt spretig bild, och visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag satte igång att läsa hans senaste bok. Det blev en oväntat positiv upplevelse, men inte utan frustration.

Titeln må nämna ”henne”, men egentligen handlar Att vara med henne inte om Amanda. Den handlar om honom. Bilden av Amanda är vag. Hon är som ett vackert väsen någonstans utom räckhåll. Först för både Alex och läsaren, och sedan, när de har blivit ett par, fortsätter hon att vara ogreppbar för mig, som om jag tittar in genom en ojämn reva där hon ibland fladdrar förbi.

Huvudkaraktären, om man kan kalla den så, är Alex kärlek och vad den gör med honom. Jag antar att det är därifrån tunnelseendet kommer: man får nästan bara se Amanda genom de väldigt begränsade förälskelseglasögonen. Det är förståeligt, men det får henne antagligen att framstå som en mindre intressant person än hon egentligen är. Istället för en människa framstår hon som en gudinna, helt överlägsen Alex som är inte kan förstå att hon valde honom. Det är frustrerande, men hjärteknipande. Över huvud taget blir det många ”men” när jag försöker bena ut vad jag tycker.

Att vara med henne är fint skriven, men ramlar ibland iväg till att bli väl förälskelsepoetisk, som när Amandas ögon gnistrar trots att det är helt mörkt. Jag uppskattar också hur Alex Schulman skriver om sin egen osäkerhet, absurda situationer i medievärlden och hur konstigt vi människor beter oss i grupp, samtidigt som boken ibland känns som ett rodnande pärlband av jobbiga sociala situationer. Det är roligt, men på ett plågsamt sätt. Inte en obekväm konversation till, snälla, tänker jag och vill gömma antingen mig själv eller boken under närmaste kudde.

(Piratförlaget, januari 2011)