När jag först hörde talas om Låt de gamla drömmarna dö blev jag både glad och en aning skeptisk. Ny novellsamling av John Ajvide Lindqvist, hurra! Men sedan visade det sig ju vara både noveller, varav flera är publicerade tidigare, och ett hopkok av andra texter, från en reseskildring från Nya Zeeland till några oanvända Reuter & Skoog-sketcher.

Inte oväntat är det främst novellerna som är de starka korten och resten, under den passande rubriken ”Extramaterial”, känns som ett småtrevligt men ganska onödigt bihang. Flera av dem är visserligen läsvärda, men nej, det är inte för dem jag vill läsa den här samlingen.

Novellerna, som sagt. Starka skrämmade ”Tindalos”, knäppa metanovellen ”Ansiktsburk” om en allt mer galen JAL på filmfestival, och ”Fulet”, den vidriga mobbningsskildringen. Jag har läst dem alla förut och de är fortfarande lika bra. Några av de nya bekantskaperna, som ”Män med ögon som blåbär och mjölk”, imponerar inte lika mycket utan är precis den sorts noveller jag brukar gnälla på: inte tillräckliga, som ofärdiga bitar ur något större.

Men den stora grejen är titelns ”Låt de gamla drömmarna dö”, en sorts fortsättning på JAL:s debutroman Låt den rätte komma in. Vad hände egentligen med Oskar och barnvampyren Eli, efter att de åkt iväg med tåget, Oskar med biljett och Eli i en koffert? ”Låt de gamla drömmarna dö” tar vid flera år senare och Oskar och Eli skymtar bara förbi, för främst är det en lågmäld historia om en man som berättar om sin vänskap med ett grannpar och deras kärlek. Här syns den förmåga som gör John Ajvide Lidnqvists skräcknoveller så bra. Hans fina penseldrag när han målar fram en vardag befolkad av människor som känns alldeles riktiga. Sedan får man riva itu verkligheten.

Sammanfattningsvis? Jag är fortfarande glad, och en aning skeptisk.

(Ordfront, januari 2011.)