Maddy knew that her father had lots of money, because he was often away from home earning it. When she was small and her mother said the word ”earning”, Maddy hadn’t understood what she meant. She decided that Mama had meant to say ”ironing”. So for much of her childhood Maddy believed that her father’s job was to heat a great iron on a great stove and to press all the world’s paper money flat so it would sit tidily in pockets and in cash-register tills. Such a job would be hot and heavy work, which explained Papa’s gruffness as well as his importance.
Mitt första möte med australiska författaren Sonya Hartnett är The Ghost’s Child från 2007 och den lämnar mig kluven. Jag vill älska den här boken. Den är så fin på många sätt. Det glittrande språket, den underfundiga humorn och den magiska sammansmältningen av jordnära och allt-kan-hända kunde göra berättelsen om en lite udda flicka som träffar en väldigt udda pojke till något alldeles extra. Men. Det finns ett stort MEN.
The Ghost’s Child handlar om kärlek och vad som gör livet värt att leva även efter att kärleken har rasat samman. Maddy, som till sin mors stora förtret har rest jorden runt med sin far istället för att le vackert och skaffa sig en rik karl, träffar den otämjde Feather på stranden. Hon blir störtförälskad, och han kommer att älska henne tillräckligt för att slå sig ner och försöka vara den hon vill att han ska vara tills det inte längre går. När han har försvunnit seglar Maddy över haven och pratar med havsdjur, vindar och spöken för att hitta honom, inte för att få honom tillbaka utan för att få svar på en fråga.
Det finns som sagt mycket att tycka om, men jag slog igen boken med en lite tom känsla. Varför? För att kärlekshistorien inte griper tag i mig. Allt funkar utom den, och den är tillräckligt viktig för att dämpa upplevelsen av allt det andra. Hartnett är fåordig i gestaltningen av deras kärlek, skriver mest ut den istället för att visa den. Jag ser inga gnistor. Det är som i sagor, där berättaren förväntar sig att det ska räcka med att säga att prinsen och prinsessan blev förälskade och levde lyckliga i alla sina dagar så tror vi på det. Men jag tror inte bara sådär och jag köper det inte här heller.
Jag har verkligen älskat de övriga böcker jag läst av Hartnett, just för att hennes ofta udda handlingar lyckas förmedla känslan de är skrivna med så bra. Handlingen är ofta ologisk och fantasylik, men just därför har de varit så bra p åatt förmedla känslor mer än bara en berättelse. Om inte det funkar försvinner tyvärr jättemycket med böckerna. Synd.
Jag blev i alla fall nyfiken på att läsa mer av henne. Älskade språket och magin, synd bara att kärlekshistorien inte funkade.
Det är nog inte själva kärlekshistorien som fångar mig, och nu kommer jag att snurra till allt i min kommentar..
Kärleken finns där och griper självklart tag i mig, men för mig ligger inte deras förhållande-förhållande i fokus utan snarare i det och allt runtomkring. Jag uppfattar inte riktigt historien som i att den ska handla om passionen i ett kärleksförhållande som ofta beskrivs i andra böcker. Istället handlar den om vad Matilda fick uppleva i livet: hennes relation till mamman och pappan, i förhållandet med Feather och konsekvenserna av allt. Boken handlar om hennes utveckling i livet, helt enkelt. Och jag tycker om berättelsen av den utvecklingen.
Jag ville bara försöka förklara varför jag är så lyrisk över denna pärla.