Låt mig demonstrera hur man inte ska skildra att en person anländer med stor brådska, med ett stycke ur Nick Perumovs Alvklingan:
”…när de plötsligt hörde hastigt hovklapper bakom sig. Ögonblicket därpå dök en ryttare upp ur dimman i full galopp. Rogvold red åt sidan för att lämna plats.
Ryttaren närmade sig mycket fort. Han red med en extrahäst och bakom hans axlar fladdrade den välbekanta blåvita manteln. En gardist.
’Tänk om han kommer från Bri?’ tänkte Rodvold högt. ’En budbärare ser det ut som. Varför skulle han annars ha så bråttom? Det måste vara något brådskande.'”
Okej, snubben har bråttom! Jag har fattat det nu. Jag fattade första gången. Jag vet inte vad det är med Nick Perumov som gör att han måste säga allt tre-fyra gånger. Tror han att folk är trögfattade eller är han bara alldeles för förtjust i sina egna ord?
Det skulle vara mycket bekvämare om Perumov var en helt värdelös författare för då kunde jag bara strunta i hans böcker. Tyvärr är han inte det. Han kan berätta en historia på ett sätt som gör att jag vill läsa och därför råkar Alvklingan vara min femte Perumov-bok, trots att jag med jämna mellanrum får utbrott på hans jävla ordbajsande och fantiserar om att utöva våld mot den stackars boken eller kanske författaren själv. För några år sedan skrev jag om Diamantsvärdet och träsvärdet:
”Diamantsvärdet och träsvärdet är som bäst när den håller tempot uppe, när städer brinner och alla kämpar förtvivlat, för när Perumov saktar ner och vill förklara saker så vill jag bara slå boken i skallen på honom och tala om för honom att varken jag eller resten av hans läsare är så korkade. Allt måste inte sägas tre gånger.”
Jag önskar att han inte hade det där något som på något sätt får mig att tycka att böckerna är värda att läsa trots att det är självplågeri.
tja
Det blir fler sidor på det sättet…
17 jan 2011 kl 17:38
Irriterande!
Jag har också stött på övertydliga författare. Det är så synd! Det blir inte alltid bättre med fler ord. Speciellt om man verkligen vill veta vad som händer.
18 jan 2011 kl 7:21
Hmm
Lade inte alls märke till det när jag läste den.
Försökte mig på att läsa Diamantsvärdet och träsvärdet förra året och kom igen halva (eller tja, första boken då, stör mig på att de delade upp den i två för övrigt). Tror dock inte det var språket som var problemet där.
19 jan 2011 kl 21:19
Konstig ”analys” – bra bok
Kanske inget mästerverk, men en bra bok. Man ska nog passa sig för att jämföra med Tolkien, det är ganska annorlunda. Men det är också ganska eget. Språkligt är Perumov lite ojämn (jag har läst honom i original också), men den enda citerade passagen gör inte boken rättvisa. Finns många lysande passager också. Dessutom är det bara första delen, får se hur det blir i de två andra böckerna. ”Ordbajsare” är ett konstigt ord att änvända. säger nog mer om den som använder det, tyvärr.
24 jan 2011 kl 18:05
Pål: Haha, ja. Jag tror iofs inte att Perumov medvetet försöker skriva så många ord som möjligt, det är väl bara hans stil.
Jenny B: Mm. Less is more!
Eve: Jag tycker att böckerna som kommer efter Diamantsvärdet och träsvärdet (Nekromantikerns födelse osv.) är bättre än D&t. :)
Läsare: Självklart är inte det citerade stycket representativt för hela boken, utan valt för att det illustrerar det jag skriver om i inlägget. Jag skulle inte kalla honom ”lite ojämn” utan värre än så. ;) Men det verkar råda väldigt delade meningar om Perumovs språk. En del har inga problem med det och andra tycker att det är helt oläsligt. Sedan tycker jag att hans böcker om Fess är bättre än Alvklingan, vilket kanske inte är så konstigt då det var hans första.
24 jan 2011 kl 18:05