UNT provar i en månad att införa betyg i alla kulturrecensioner, istället för bara i recensioner av film och musik. Vår kulturchef Lisa Irenius skriver här om anledningen till försöket, litteraturkritikern Therese Eriksson har vettiga invändningar under rubriken Mindre tycka, mer tänka och i kulturredaktionens blogg länkas och kommenteras åsikter från andra håll.
Ifrågasättandet av gränsen mellan vilka former av kultur som kan betygsättas och vilka som inte kan det är viktigt. Jag tycker att det är rätt galet att upprätthålla en kultursyn där litteraturen är komplex medan exempelvis film är något som enkelt kan reduceras till en siffra. Den uppdelningen håller inte. Frågan är om betyg på allt är den rätta lösningen. Det kan lika gärna vara betyg på inget. Jag vet inte riktigt var jag står.
Det finns vissa fördelar med betyg. De drar till sig blicken och har flera gånger fått mig att läsa recensioner som jag annars skulle ha bläddrat förbi. På nätet är betyg också praktiska och användarvänliga eftersom de kan ge möjligheten att sortera fram recensioner med ett visst betyg.
Lisa Irenius tar också upp tydlighet och konsekvens som argument för betyg, men där håller jag inte med. Betygens tydlighet är skenbar. I vissa fall, när alla ingredienser i ett verk är på ungefär samma nivå, är det lätt att betygsätta. Men ofta är betyget bara en kompromiss och inte alls något tydligt uttryck för kritikerns värdering.
När jag har recenserat och betygsatt litteratur och film på fantastiksidan Catahya har jag flera gånger fått tampas med hur godtyckliga betygen kan vara och hur frusterande de blir när man jämför med sina tidigare betygsättningar. Hur kan jag ge den här boken en trea när jag gav den där en tvåa? Många gånger har jag också undrat över andra skribenters betygsättning, på nätet eller i pappertidningar, där jag tycker att siffran inte passar ihop med texten eller inte passar ihop med hur den personen har betygsatt tidigare. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att kritkern har gjort ett dåligt jobb, utan snarare att det ibland inte går att få en siffra att spegla texten.
Jag har flera gånger velat ändra betygssiffran i efterhand, men sällan har jag velat ändra texten. Det beror antagligen på att betygens ”tydlighet” delvis är på låtsas. Texten håller men siffran vacklar.
Mer om betygen:
Medievärlden: Blir det betygshets nu, UNT Kultur?
Åsa Linderborg i Aftonbladet: Underkänt – för betyg på kultur
Martin Aagård i Aftonbladet: Bekämpa inflationen!
Bodil Juggas i Arbetarbladet: Betyget på betygen
Kuppproduktion: Att betygsätta kultur
Daniel Åberg: Kajor – nu även kulturella
Daniel Åberg: Betygen och recensionerna, igen
Min reaktion
Finns det ett betyg kommer jag ofta på mig själv med att skippa själva recensionen, saknas betyg så tvingas jag läsa recensionen. Jag är tämligen övertygad om att det gäller många, kanske de flesta.
22 nov 2010 kl 15:10
Johan A
Jo, så kan det ju också funka. Klurigt.
22 nov 2010 kl 16:20
Att ge flera betyg?
Kanske kan man ge betyg enligt flera skalor? Typ språkligt en fyra, innehållsmässigt en femma, spänningsmässigt en trea…
Det som ofta vägleder tillsammans med filmbetygen är ju genren. En femma på en dramafilm, ja då förstår man att det är något som kommer att vinna en massa Oscar. En femma vad gäller skräckfilm eller action innebär inte nödvändigtvis detsamma.
23 nov 2010 kl 12:14
Betyg är helt okej.
Det är en missuppfattning att vissa genrer skulle vara så mångfacetterade att en så kort sammanfattning som en poäng är omöjlig.
Det handlar istället om relationen mellan en enskild recensent och en läsare.
Som exempel – jag vet att om Fredrik Strage gillar någonting så kommer jag högst sannolikt gilla samma sak. Alltså värt att kolla in om hög poäng från Strage.
24 nov 2010 kl 21:16