Det har handlat mycket om tjocka böcker bland bokbloggarna den senaste tiden. Det började med att Lyrans tematrio handlade om minnesvärda tegelstenar. Sedan bad Bokbabbel oss att avslöja vilka olästa tegelstenar vi har i bokhyllan och Ord och inga visor hakade på med en läsutmaning som går ut på att läsa minst två tegelstenar i höst.
Det här är de tjockaste olästa böckerna ur min bokhylla, samtliga är 800 sidor och uppåt:
Kanske är det talande för min relation till riktigt tjocka böcker att jag knappt har några i den tjockleken som jag faktiskt har läst… Någonstans vid 500 sidor verkar gränsen gå, efter det tänker jag lätt ”Jag läser den någon annan gång, när jag inte har så mycket annat att läsa.” Men det där tillfället då jag inte har en massa andra, kortare böcker som skriker efter uppmärksamhet kommer såklart aldrig. För att göra något åt saken tänker jag vara med i läsutmaningen och en av böckerna jag ska läsa är A Storm of Swords. Vilken den andra blir återstår att se. Kanske Det andra könet, det är ju pinsamt att jag inte har läst den ännu. Annars blir det nog Jonathan Strange & Mr. Norell.
Senare tillägg: Nej, den andra tegelstenen ska såklart bli den postapokalyptiska The Passage av Justin Cronin som jag nyligen lånade på biblioteket, efter att ha sett hyllningarna hos Bokstävlarna och Fiktiviteter.
När…
… är en bok en tegelsten? Jag har relativt få olästa böcker på 800 sidor eller mer, faktiskt. Men det räcker väl med att jag har Pynchons Gravity’s Rainbow och Against the Day.
Och du måste ha en konstig version av Perdido, för min är bara 600 sidor. ;)
09 sep 2010 kl 7:00
Gränsen?
Nej, jag var inte var gränsen för en tegelsten går. Om man kollar runt bland dem som har outat olästa tegelstenar så har det tolkats rätt olika.
Ang. Perdido, din kanske har mindre text eller något? ;)
09 sep 2010 kl 9:58
Den gudomliga
Räknas Dantes Divina commedia till tegelstenarna. Inte för att mitt ex har mer än 500 sidor, men texten är mycket tät både rent grafiskt och innehållsmässigt… Bör läsas högt. Efter en stund kommer man in i en rytm; läsandet blir nästan som liturgisk sång. Och omgivningen undrar om det verkligen är nödvänidgt att läsa hela boken högt.
Ja, det är det.
10 sep 2010 kl 16:11
Tegelstenar som sport
Min förra chef hade som sport att förse mig med tegelstensromaner (som han lät jobbet betala för, förstås). Det blev böcker som Mao, den sanna historien (882 sid), Chockdoktrinen (678 sid) och Shantaram (942 sid). Jag har läst dem allihop, men jag jobbar inte kvar.
10 sep 2010 kl 17:10
Läs Sylvia Plaths dagböcker istället, de är verkligt intressanta och man får en helt annan bild av henne än vad i alla fall mina fördomar tidigare sa.
Dessutom kan du ju läsa den lte nu och då när du har lust, och behöver inte läsa hela på en gång.
16 sep 2010 kl 10:07