Arra – Legender från Lavora (2009) är finlandssvenska Maria Turtschaninoffs andra roman och tidigare i år tilldelades den ett pris av Svenska litteratursällskapet i Finland. Det är kul på flera sätt, dels att fantasylitteratur erkänns på det sättet och dels att Arra är en så bra bok att den förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Arra är yngst i en fattig familj med åtta barn. Så försummad och ignorerad av de andra är hon att hon inte ens lär sig tala, vilket i sin tur får resten av familjen att anta att hon inte har något förstånd. Men det har hon och hon har dessutom andra förmågor. Hon kan lyssna på skogen, vattnet, vinden och elden och själv väva dess sånger inom sig. Den förmågan är hennes tröst, tills ett eldvrål bryter sig loss ur henne med stor olycka som följd.

Arra förs till staden för att leva hos sin äldsta syster och hennes mans familjs. Livet där är också hårt och systern bryter med ord och slag ner Arra till ingenting. När Arra råkar träffa stadens prins ser hon i honom någon som känner sig lika ensam och instängd som hon själv och det osannolika paret fästs vid varandra. När prinsen sedan drar ut i krig och stängs in i en dal bestämmer sig Arra för att ge sig av och rädda honom.

I grunden är Arra lik många andra fantasyböcker: ett utstött barn med särskilda förmågor som växter till att bli en hjälte. Vad som skiljer Arra från liknande berättelser är att den är mer jordnära. Den håller sig länge kvar i vardagen, i slitet och hungern och Arras ensamhet, och de mer spektakulära händelserna utgör inte någon särskilt stor del av handlingen. Det är också bakom slutna dörrar och i susande skogar som Turtschaninoff är bäst, inte bland kungligheter och slagfält. Hennes porträtt av Arra är mycket gripande. Arra växer upp inbunden i sina egna tankar samtidigt som händerna arbetar hårt. Ingen talar med henne, bara om henne och till henne, och hon är så ensam mitt bland andra människor att hon ibland tror att hon inte finns. Det är fint att få följa med när någon äntligen verkligen ser henne, när hon hittar sin röst och säger emot sina plågoandar.

Många beter sig otroligt jävligt mot Arra, men Turtschaninoff lyckas ändå skildra dem på ett sätt som gör att de inte verkar påklistrat ”onda” utan deras elakheter är trovärdiga. Inte så att man sympatiserar med dem, verkligen inte, men så att jag på något plan förstår att de är så insjunkna i sitt eget slit, sin bitterhet och skräck att det inte finns någon plats för ett konstigt och lite skrämmande barn som Arra i deras hjärtan. Det finns så lite varma känslor i dem att de inte räcker till henne.

Arra är hård vardag blandad med saga. Sagobitarna där Arra ger sig ut på hjältedåd är inte lika starka som det andra, men de är inte dåliga heller och det är en väldigt läsvärd roman.