Baba Jaga är en gestalt ur slavisk folktro och sagovärld, en ful gammal häxa som flyger på kvastar, äter barn och då och då blir besegrad av unga vackra hjältar, sådär som häxor brukar.

Det känns passande att skriva om romanen just idag, på internationella kvinnodagen, för Dubravka Ugresic har använt denna mytologiska figur för att berätta om andra kvinnor, som inte har konstiga krafter men som ändå har skuffats utanför. ”Först ser man dem inte…” inleder Ugresic. ”Ja, först är de osynliga.” Det är de gamla kvinnorna hon menar. Baba Jaga la ett ägg är de osynliga tanternas historia. Och vilken historia det är: den kastar sig mellan diskbänk och skröna, sorg och värme, allvarligt och knäppt.

Boken är uppdelad i tre delar. I den första berättar Ugresic om sin mamma som börjar bli dement. I den andra reser tre gamla kvinnor till en friskvårdsanläggning i Tjeckien och många galna saker händer. I den tredje delen skriver en fiktiv folklore-forskare (med namnet Aba Bagaj) till bokens redaktör och förklarar Baba Jaga-gestaltens bakgrund i saga och myt och erbjuder tolkningar av författarinnans text. Jag är särskilt förtjust i den tredje delen, både för den extra fiktionsnivån och för all kunskap den förmedlar. Baba Jaga la ett ägg är ovanlig, intressant och intelligent. Jag var tveksam i början, men sedan föll jag.