I Åsa Grennvalls senaste serieroman är det mycket som är bekant från hennes tidigare böcker: de konstnärliga människorna, de psykiska problemen, de destruktiva förhållandena. Nytt är upplägget med flera separata relationer som vävs in i varandra.

Svinet handlar om fyra kvinnor och deras relation till skithögen Dan. Dan är ett riktigt jävla praktas: elak, manipulativ och våldsam. Men som Grennvall själv förklarade i UNT nyligen är det ingen förenklad bild av förövare och oskyldigt offer:

– Många tror ju att den här boken ska handla om ett svin men kvinnorna är ju lika sviniga de, både mot varandra och sig själva. Det hoppas jag att folk ska se. Många kanske tänker att ”Jaha, nu har Åsa gjort en bok om hur hemska män är”. Men vem är det som är svinet egentligen?

Det är en bra nyansering, men också något som gör Svinet frusterande att läsa. Det finns ingen att tycka om i den här boken. Jag stör mig på alla.

Kvinnorna i Svinet är fyra flickvänner och en mor. Det är författaren Mia som har dumpat Dan men som fortfarande måste dras med honom, Mias vän Gisela, heltrasiga Ginger (Berny Pålsson-vibbar, någon?) som Dan träffar på psyket och slutligen Bea som anmäler honom för misshandel. Det mest intressanta porträttet tecknar Grennvall av Dans mamma. Hon växlar mellan att försvara eller släta över sonens gräsliga beteende och att vara förtvivlad eller förbannad över det. Mot Bea exploderar hon och säger att flickvännerna kan i alla fall göra slut och sticka, men hon, mamman, kan inte göra slut med monstret för monstret är hennes son.

Som vanligt är Grennvall skicklig på att skriva dialog och gestalta fula känslor. Svinet är nog hennes starkaste verk hittills, men jag är inte helt nöjd. Det känns inte helt färdigt. Det finns säkert en poäng med att lämna slutet öpppet, men jag saknar något sorts svar på alla frågor som ställs.