Romanen Därunder ett helvete (Dessous, c’est l’enfer) är det tredje av franska Claire Castillons verk som ges ut på svenska. De två tidigare var novellsamlingar, varav jag verkligen gillade Insekt men inte var riktigt lika förtjust i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.

I Därunder ett helvete skriver Castillon ännu en gång om nära relationer som innehåller mer äckel och vrede än kärlek. Den är inte lika absurd som många av hennes noveller, men de förvridna relationerna finns här också. Jaget är en författare som berättar flera historier sammanflätade: hennes eget nutida liv med mannen hon kallar Åsnan, och hennes uppväxt i en familj där mamman underordnade sig pappan, sonen tände på mamman och farfar pissade på pigan. ”Förbannelse” kallar jaget det, att hon och kvinnorna innan hon själv är och var undergivna sina män. Åsnan skär hon med ord sönder i småbitar, samtidigt som hon ler och låter honom röra henne. Han verkar älska henne, medan hon påstår sig oförmögen att älska och betraktar allt med bortkopplade känslor. Och trots att hon förbannar kvinnornas undergivenhet klagar hon ändå på att Åsnan är för mesig och len, varpå hon spanar efter en mer ”sträv” man.

Styckena från jagets uppväxt i en minst sagt dysfunktionell familj är de mest intressanta. I nuet slutar hon röra sig, fastnar i sin distanserade avsky. Jag halkar omkring bland hennes hatslamsor och kommer ingenstans och därför är Därunder ett helvete inte vad jag hoppades. Visst är Castillon rolig och skickligt träffsäker med sina elakheter, men på det stora hela är Därunder ett helvete oväntat ofokuserad för att komma från en författare som kan skära glas med några få ord. Ibland blir det babbligt och geggigt och då saknar jag den precision som jag minns från novellerna.