Natthimmel var en av de Augustprisnominerade ungdomsromanerna förra året, men den vann inte. Vinnaren, en bok om att skriva om jag inte minns fel, har jag inte läst men det ska jag säkert göra någon gång.

Hur som helst, i Natthimmel är berättaren Tilda som går på högstadiet och nyligen har förlorat sin bästa vän. Inte så att de har bråkat, vännen har bara flyttat till andra sidan stan men de har ändå glidit isär. Med andra är hon ständigt rädd för att göra något konstigt, för att göra bort sig, för att bli tittad på på fel sätt. Hon planerar vad hon ska säga långt i förväg och funderar på att fejka sjukdom för att slippa umgås. Så börjar en ny kille i klassen. Han heter Jesper, är lajvare och verkar inte alls lika orolig för att göra fel. Tilda och han blir vänner, hon bjuds med på lajv och lite i taget börjar Tilda bryta sig ut ur rädslan.

Sofia Nordin har ett självklart sätt att skildra alla små osynliga regler och riter i det sociala spelet i skolan och de tysta, låsta vanorna där hemma. En som kommenterade på Boktipset.se tyckte att den detaljerade analysen av omvärlden var orealistisk från en fjortonåring, men det håller jag inte med om. Visst, alla tonåringar skulle inte kunna formulera det lika klart, men medvetenheten finns där hos väldigt många. Den finns där som fan. Sällan är väl ens radar för sociala spelregler och missar så aktiv som på högstadiet. Sällan är man så rädd för att göra fel.

Jag blev inte lika uppslukad av Natthimmel som av den andra Augustprisnominerade ungdomsromanen jag har läst, Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm, men det är inte så konstigt. Månskensvargen är spännande och dramatisk medan Natthimmel är lugn och vardaglig och består till stor del av Tildas funderingar, ibland nästan som ett eftertänksamt samtal med läsaren. Jag tyckte mycket om den, särskilt för att Tildas utveckling får gå långsamt. Hon går inte från rädd till supermodig på ett ögonblick. Kanske kommer hon aldrig bli supermodig heller. Slutet är hoppfullt och öppet, men utan något tillrättalagt happy end.