Det senaste halvåret har jag antagligen läst mer barnböcker än jag annars gör på flera år tillsammans. Det har jag jobbet på bibblans barnavdelning att tacka för, det finns så mycket fint där.

En barnboksförfattare jag är väldigt förtjust i är Kate DiCamillo. Min första bekantskap med henne var Edward Tulanes fantastiska resa, som jag skrev om i i min gamla blogg. För några månader sedan läste jag The Tale of Despereaux som är en otroligt mysig och rolig bok om en liten mus som inte beter sig som andra möss anser att man borde. Och nu har jag precis läst Trollkarlens elefant.

Titeln syftar på att en trollkarl vid ett framträdande råkar trolla fram en elefant som faller ner ur luften och mosar en stackars dam i publiken, men huvudpersonen är pojken Peter som bor hos en sjuk gammal soldat och försöker finna sin syster som länge har trotts vara död. Trollkarlens elefant når inte riktigt upp till Edward Tulane och Despereaux, men är ändå fin och skojig. DiCamillo har den där sagoberättarförmågan som får en att känna att magi finns: den är rakt framför ögonen, i bokstäverna på pappret.

Det finns tydliga budskap i DiCamillos böcker (Edward Tulane: Se det goda som finns i ditt liv – och var inte en egoistisk skit. Despereaux: Stå upp för dig själv. Trollkarlen: Tro på det omöjliga.) men hon håller sig oftast på rätt sida om moralkakegränsen vilket gör att det helt enkelt känns välvilligt istället för såsigt. Det är berättelser att bli glad av.