Charlie av Margareta Suber gavs ut 1932 och sägs vara den första svenska lesbiska romanen. Den utspelar sig på Hangö i Finland, där ett gäng mer eller mindre fina människor badar och festar och umgås. Udda i sällskapet är Charlie, en käckt visslande studsboll till pojkflicka som blir förälskad i Sara, en ung änka med två små barn.

Jag har läst mycket gott om Charlie och hade därför ganska höga förväntningar. De infriades inte riktigt. Visst är det en charmig liten roman och Charlies häftiga känslor för Sara är fint skildrade, men allt i den har inte åldrats väl och jag tycker att den är mer intressant som ett ovanligt verk i sin tid än som en enskild text idag.

Meningar som Charlies fot började gunga i takt, den chokladfärgade silkesstrumpan slöt om en välformad vad, som föreföll spänd av ungdomlig livssav. känns ofrivilligt komiska och dialogerna är strösslade med engelska ord eller hela engelska meningar, vilket blir rätt fånigt. Visst är det vanligt att man idag slänger in något engelskt ord när man talar, men i Charlie beror det inte på att engelska uttryck har letat sig in i vardagsspråket utan det verkar snarare som att de kallar varandra baby för att det var nytt och häftigt.