Nu är jag allmänt efter, för det känns som att ”alla” redan har hyllat tidskriften ALT, men fan vad bra den är. Inga bilder eller notiser eller sådant, bara intressanta texter som får ta sin plats och en snygg och luftig layout.
En av artiklarna handlar om Raymond Carver och hans redaktör Gordon Lish, som tydligen hade otroligt stort inflytande på Carvers texter. I stort sett var det han som, genom att stryka och stryka och stryka, skapade stilen som Carver förknippas med. Det fick mig att fundera på vem som borde ha ha sitt namn på texten egentligen. Vid sådana stora ingrepp så är ju redaktören snarare som en medförfattare med enorm betydelse för hur den slutgiltiga texten ser ut, men hans eller hennes namn syns inte i boken. Det verkar vara författaren själv som har åstadkommit alltihop.
Viktoria Jäderling, som själv är redaktör, skriver i den efterföljande artikeln att ”Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag.”
Intressant, det där. På skivor räknas också ibland upp alla från fan till hans moster, men när det gäller vilka som har jobbat med texten i en skönlitterär bok nämns bara författaren (och översättaren), såvida inte författaren själv har skrivit en tack-text om dem som hjälpt till. Har det kanske att göra med bilden av författare och skrivande? Författaren som det ensamma geniet, skrivandet som något sorts magisk förmåga snarare än ett hantverk.
När jag intervjuade Niklas Krog för några år sedan berättade han att hans ursprungliga manus till fantasyromanen En krigares hjärta var runt 1200 sidor långt. Boken som sedan gavs ut var strax under 400. Det är väl ett extremfall, men när jag hör sådant tycker jag verkligen att redaktörens namn borde ha en plats i boken också.
Andra bloggar om: författare, redaktör, skrivande
0 kommentarer
1 pingback